SOU - Regeringen

362 Reglering av banker – utgångspunkter SOU 1998:160
De gällande kapitaltäckningsreglerna fokuserar på kreditrisker och
marknadsrisker. När det gäller kapitaltäckning av kreditrisker är principen
att en banks engagemang klassificeras utifrån emittent- och säkerhetstyp.
I princip all företagsutlåning placeras i samma klass. Därmed
blir det ingen skillnad i kapitalkravet till följd av skillnader i kreditrisken
mellan olika företagskrediter. Reglerna fångar inte heller upp olika grader
av portföljdiversifiering.
Sedan början av 1996 omfattas även marknadsrisker av kapitaltäckningsreglerna.
När det gäller ränterisker och aktiekursrisker skall positioner
i bankernas handelslager kapitaltäckas. Dessutom ger växelkursrisker
i hela verksamheten upphov till kapitalkrav. Kapitaltäckning för
marknadsrisker berör därutöver motpartsrisker och avvecklingsrisker
inom värdepappershandel samt risker på grund av garantier vid en emission.
Även när det gäller marknadsrisker skall dessa kapitaltäckas enligt
vissa procentsatser utefter klassificering av de olika typerna av exponering.
Dessa regler – schablonmetod eller standardiserad metod – som
baseras på ett EG-direktiv från 1993 (93/6/EEG), tar inte hänsyn till alla
de möjligheter som finns för att utjämna och hantera risker genom rationell
riskhantering.
En del kreditinstitut använder i dag avancerade datamodeller för att
beräkna risk. Sådana riskberäkningsmodeller, eller Value at Riskmodels,
kan också användas för beräkning av kapitalkrav. Modellerna
anses ge ett mer rättvisande kapitalkrav bl.a. på grund av att hänsyn kan
tas till portföljsammansättningen. Genom ett nyligen antaget direktiv
(98/32/EG) har regler för användningen av sådana s.k. egna modeller i
kapitaltäckningssammanhang införts i 1993 års direktiv. De nya bestämmelserna
bygger på Baselkommitténs rekommendationer om marknadsrisk
från 1996. Regelverket för användande av egna modeller för
beräkning av kapitaltäckningskrav är mycket komplicerade. I korthet
innebär reglerna att det ställs krav på modellens tillförlitlighet liksom på
institutens förmåga att använda sig av modellen i sin riskhanteringsprocess.
Instituten skall också ha tillsynsmyndighetens godkännande
för att få använda modellen för beräkning av kapitalkrav.
EU har sedan en tid medgett att medlemsstaterna tillåter sina banker
att använda egna riskberäkningsmodeller vid sidan av den standardiserade
metoden. En sådan möjlighet finns också för de svenska bankerna
sedan den 1 januari 1996.
Med nödvändighet är reglerna rörande kapitaltäckning av kreditrisker
trubbiga och det bör även observeras att kapitaltäckningsreglerna inte
beaktar alla risker som en bank är exponerad för. Exempelvis beaktas
inte s.k. operativa risker eller rörelserisker. Det betyder t.ex. att en ren
inlåningsbank, dvs. en bank som placerar mottagen inlåning i statspap-