SOU - Regeringen

444 Rörelseregler för banker SOU 1998:160
hetskravet kan också medföra onödiga kostnader och innebära konkurrensnackdelar
jämfört med utländska banker.
Det kan ifrågasättas om det är lämpligt för lagstiftaren att ange en
viss risknivå för vissa av de faktorer som spelar in vid kreditbedömning
och lämna andra oreglerade. Eftersom olika faktorer kan "viktas" på ett
närmast oändligt antal sätt beroende på bankens situation är det knappast
möjligt för lagstiftaren att söka ange en minsta acceptabel risknivå
för vissa utpekade faktorer som spelar in vid kreditbedömningen.
De föreslagna reglerna om soliditet, riskbegränsning och genomlysbarhet
är styrande för den enskilda bankens agerande även vad gäller
kredithanteringen. Banken skall vara solid; tar banken ökade risker i sin
kredithantering kan det innebära att ägarna måste öka sin kapitalinsats.
För att kunna avgöra risknivån och för att kunna begränsa riskerna fordras
att riskerna i kredithanteringen är möjliga att överblicka, dvs. ett
krav på genomlysbarhet. Dessa övergripande krav styr bankerna i deras
val av strategi för och kontroll av kredithanteringen.
Av de generella reglerna följer även att en bank måste ha system för
att på ett korrekt sätt prissätta risken i kredithanteringen. En av de stora
bristerna i bankernas kreditprövning under tiden som ledde fram till
bankkrisen var just oförmågan att korrekt prissätta kreditrisk. Det kan
inte uteslutas att detta i viss mån berodde på bankrörelselagens grundläggande
uppdelning av krediter endast i kategorierna säkra respektive
osäkra.
En bank som inte har adekvata styr- och kontrollsystem för sin
kredithantering löper såväl en affärsrisk som en risk för ingripanden från
Finansinspektionen. De övergripande bestämmelserna kommer i praktiken
att innebära att alla banker som i någon nämnvärd omfattning sysslar
med kredithantering måste utarbeta till sin rörelse avpassade system
för kredithanteringen. Dessa system måste omfatta alla aspekter av kredithanteringen.
Det kan röra sig om allt från detaljerade instruktioner för
kreditbeslut till avancerade datorprogram för övervakning av risken i den
samlade kreditportföljen.
Det generella regelverket tvingar alltså bankerna att utarbeta eller
köpa in system avpassade till den egna rörelsens art och omfattning. Att
härutöver behålla trygghets- respektive säkerhetsreglerna, antingen i
oförändrat eller modifierat skick, framstår som ett avsteg från systematiken
i kommitténs förslag i övrigt. En detaljreglering innebär vidare en
olycklig fokusering på kreditrisken jämfört med de många andra risker
som en bank har att hantera. En detaljreglering på detta område riskerar
också att låsa bankerna vid beteenden som inom en relativt snar framtid
kommer att framstå som mindre ändamålsenliga på den starkt föränderliga
finansiella marknaden. Bankerna får ett begränsat manöverutrymme
när det gäller att finna optimala lösningar.