SOU - Regeringen

388 Reglering av banker – utgångspunkter SOU 1998:160
ven av icke marknadsnoterade aktier bör begränsas hårdare av genomlysningshänsyn.
Det är inte lika givet vid denna typ av aktieinnehav, som
det är när det gäller marknadsnoterade innehav, att de föreslagna gränserna
är tillfyllest även från genomlysningssynpunkt. Det innebär emellertid
en betydande vinst både lagtekniskt och inte minst resursmässigt
för dem som skall tillämpa bestämmelserna om enhetliga regler gäller
oavsett vilken typ av aktieinnehav det är frågan om. En sådan lösning
skulle konkret innebära t.ex. att en bank maximalt kan ha motsvarande
60 procent av kapitalbasen placerad i icke-finansiella dotterföretag. En
sådan placeringspolitik medför dock att det inte finns utrymme för några
aktieinnehav i vad som kan kallas placeringssyfte. I vilken utsträckning
innehav av denna storlek kan sägas nämnvärt påverka genomlysbarheten
av banken beror både på vilken rörelse som bedrivs i bolagen och vilken
rörelse som bedrivs direkt i banken. Det går enligt kommitténs mening
inte att generellt hävda att innehav av icke marknadsnoterade aktier i
denna utsträckning försämrar genomlysbarheten på ett sådant sätt att det
motiverar speciella begränsningar. Skulle i ett enskilt fall uppkomma en
situation som äventyrar genomlysbarheten finns, liksom generellt annars,
möjlighet att komma åt situationen med den föreslagna allmänna bestämmelsen
om genomlysbarhet.
Sammanfattningsvis är det även från genomlysbarhetssynpunkt tillfyllest
med de begränsningsregler som motiveras med soliditets- och
riskbegränsningshänsyn. Detta innebär att det i första hand är reglerna
om stora exponeringar (gäller för icke kvalificerade innehav) och de
gränser som följer av en svensk implementering av artikel 12 i andra
banksamordningsdirektivet (gäller för kvalificerade innehav av aktier i
företag som inte räknas som finansiella, se närmare avsnitt 9.4.5) som är
avgörande för hur stora aktieinnehav en bank får ha. De procentsatser
som dessa bestämmelser anger utgör den yttersta gränsen för innehavens
storlek, men innebär inte någon absolut rätt för banker att ha så stora
innehav. Andra regler om t.ex. soliditet, riskbegränsning och även genomlysbarhet
kan medföra hårdare begränsningar i vissa fall. Det bör
vidare påpekas att reglerna om stora exponeringar endast tillåter de
nämnda aktieinnehaven om banken inte har några andra exponeringar
mot företaget i fråga. Samma regler gäller för alla typer av innehav, såväl
i marknadsnoterade bolag som icke marknadsnoterade.
En skillnad i bedömningen mellan innehav av aktier och kreditfordringar
föranleds av att kapitaltäckningsreglerna beträffande de senare är
sämre utvecklade (se vidare avsnitt 9.3.4). Detta beror i sin tur förmodligen
på att det i grunden är svårare att genomlysa krediter och att en
följd av det är att det är svårare att få till stånd en marknadsvärdering av
dem. Sammantaget kan sägas att både riskbegränsningshänsyn och genomlysbarhetsaspekter
talar för att innehav av kreditfordringar behand-