SOU - Regeringen

SOU 1998:160 Rörelseregler för banker 441
Först behandlas kredithanteringen ur ett diversifieringsperspektiv
(11.5.2) och därefter följer ett avsnitt om kreditprövning generellt sett.
Sist kommer ett avsnitt om s.k. jävskrediter (11.5.4).
11.5.2 Kreditportföljen
Kommitténs förslag: En banks kreditportfölj skall vara sammansatt
så att bankens totala risk inte äventyrar bankens förmåga att fullgöra
sina förpliktelser.
En banks innehav av kreditfordringar är en från kreditprövningen särskiljbar
funktion. Det är inte nödvändigt att en bank som innehar kreditfordringar
själv ger krediter till kund. Den kan t.ex. köpa fordringarna
på någon form av "andrahandsmarknad" för krediter eller ha ett löpande
avtal med någon annan aktör som sköter kreditprövningen åt banken.
Banken fungerar i båda exemplen som finansiär av kreditgivning. Det
senare exemplet visar att det är möjligt att renodla finansieringsrollen
och kreditprövningsrollen i kreditprocessen.
En banks innehav av kreditfordringar faller under samma allmänna
regler som innehav av annan egendom. Således kan ett krav på styrning
av risknivån i kreditportföljen härledas från den föreslagna soliditetsregeln
i 2 kap.1 §. Ett krav på adekvat riskhantering följer av den föreslagna
allmänna regeln om riskhantering i 2 kap. 2 §. Den föreslagna 2
kap. 3 § förutsätter att även kreditportföljen kan överblickas och värderas.
Vidare är kreditfordringar underkastade kapitaltäckningskrav och
begränsningar av stora exponeringar. Det kan med andra ord ifrågasättas
om det finns behov av speciella regler för kreditportföljens sammansättning.
Som framgått tidigare (9.4.3) finns det vissa skäl att särbehandla innehav
av kreditfordringar i förhållande till andra verksamheter som en
bank kan bedriva. Ett av dessa skäl är att kreditrisker inte är lika lätta
att hantera med hjälp av finansiella instrument av olika slag som marknadsrisker.
Ett annat är att det är svårare för lagstiftaren att skapa kapitaltäckningsregler
som på ett rättvisande sätt avspeglar kreditrisker.
Båda dessa skäl stammar från det förhållandet att det i allmänhet är mer
komplicerat att genomlysa kreditfordringar än andra tillgångar, vilket i
sin tur leder till att det inte är lika lätt att få en marknadsvärdering av
krediter. Det kan sägas vara både riskbegränsningshänsyn och genomlysbarhetsaspekter
som talar för att innehav av kreditfordringar behandlas
på ett annat sätt i lagstiftningen än annan verksamhet.