SOU - Regeringen

442 Rörelseregler för banker SOU 1998:160
En felaktig portföljsammansättning har visat sig kunna ge kraftig resultatpåverkan
i banker av traditionellt snitt. Även historiska skäl talar
således för en särbehandling av kreditinnehav. Detta argument skall
emellertid inte överdrivas utan mycket tyder på att andra risker också
kan ge upphov till omfattande förluster. 135
Kreditportföljernas sammansättning varierar från bank till bank. En
inte osannolik utveckling är att skillnaderna blir större i framtiden. En
del banker kan komma att specialisera sig på vissa typer av krediter medan
andra inte kommer att lämna krediter. Det finns inte skäl för lagstiftaren
att söka styra sammansättningen av en enskild banks kreditportfölj
så länge den är, med hänsyn till den övriga rörelsen, lämpligt avvägd.
Det är inte tillräckligt att kreditportföljen i sig är lämpligt sammansatt
utan hänsyn måste också tas till andra typer av exponeringar.
Ett enkelt exempel är om en bank både har lånat pengar till och är aktieägare
i ett bolag. Avgörande för om en bank skall kunna styra sammansättningen
av kreditportföljen är att den har system som är avpassade för
att, i första hand, hantera riskerna i portföljen och, i andra hand, även ta
hänsyn till andra risker i rörelsen.
Riskhanteringssystemens funktion är beroende av information om de
enskilda krediterna. Denna information inhämtas dels vid kreditprövningen,
dels under kreditens löptid. Hanteringen av risken i portföljen är
således beroende av att kreditprövningen utförs på ett sådant sätt att för
riskhanteringen erforderlig information inhämtas. Detta talar i och för
sig för att kreditprövningen lagregleras. Å andra sidan kan det ifrågasättas
varför just denna informationsinhämtning skall regleras när inte
annan gör det. Denna frågeställning återkommer i nästa avsnitt.
En anledning till att kredithantering historiskt hör samman med betalningsförmedling
har sagts vara att banken genom att sköta kredittagarens
övriga transaktioner kan avläsa dennes ekonomiska utveckling. Informationen
under kreditens löptid kan alltså i viss mån bero på att banken
har insyn i kredittagarens affärer. Är denna samordningsfördel av
betydelse talar det emot ett särskiljande av, å ena sidan, förvaltning av
krediter och, å andra sidan, betalningsförmedling och övrig bankverksamhet.
Det är dock svårt att se att denna aspekt skulle ha sådan betydelse
att den föranleder ingripanden från lagstiftaren. Effekten torde i
stället bli att särskiljande av förvaltning av kreditportföljer till särskilda
enheter blir mindre lönsamt.
När det gäller avvägningar beträffande den lämpliga räckvidden hos
en bestämmelse om en banks hantering av kreditportföljen gör sig i stort
sett samma bedömningar gällande som redovisas i avsnittet om riskhantering
i allmänhet (9.4.2). Även de i nämnda avsnitt redovisade resone-
135 Jfr. t.ex. de inträffade händelserna i Barings bank och Daiwa bank.