SOU - Regeringen

368 Reglering av banker – utgångspunkter SOU 1998:160
Hittills har beskrivits det nät av system som används, eller bör användas,
för att styra en banks rörelse. Därvid har gränserna för lagstiftarens
intresse skisserats. I stort sett kan sägas att systemens utformning
har stor betydelse för riskhanteringens ändamålsenlighet men att vissa
aspekter av dessa frågor främst kommer att behandlas i andra kapitel.
När det gäller det materiella innehållet i den information som vidarebefordras
genom systemen och de beslut som fattas är det inte självklart
var gränserna för lagstiftarens intresse skall gå. Av det tidigare resonemanget
framgår att det finns ett legitimt intresse för staten att påverka
hur beslutssystemen inom en bank ser ut. Därmed är det inte sagt att det
bör finnas lagbestämmelser som styr det materiella innehållet i beslut
som faller inom ramen för den inom banken tillåtna verksamheten. Det
är fullt tillräckligt att lagstiftningen kräver system som ser till att det
finns tillräckligt beslutsunderlag, att besluten fattas på lämplig nivå och
att någon, slutligen styrelsen, får en bild av den helhet som följer av de
enskilda besluten. Utöver detta finns även ett intresse från statens sida
att bankerna klarar av att styra balansen mellan olika verksamheter och
olika tillgångar. Däri ligger att en bank måste ha en strategi för hur rörelsen
skall utvecklas, dvs. för frågor såsom vilka verksamheter som
banken skall satsa på respektive avveckla, vilka kundgrupper som skall
bearbetas och så vidare. När besluten nått denna nivå är det önskvärt att
statens inblandning, genom lagstiftning eller via tillsyn, minimeras och
begränsas efter kriteriet vad som är speciellt skyddsvärt med tanke på
statens implicita åtagande för stabiliteten i betalningsväsendet. Det rör
sig här i huvudsak om rent företagsekonomiska bedömningar i vilka det
knappast finns anledning för staten att ingripa. Ett ingripande bör i sådana
fall endast aktualiseras, när bankens soliditet skulle hotas genom
att någon av rörelsereglerna till följd av beslutet träds för när. På motsvarande
sätt måste tillsynsmyndigheten ha skyldighet att ingripa vid
överträdelse av regler som föreskriver begränsningar av icke-finansiell
verksamhet eller begränsningar i förvärv av aktier.
Utöver de regler som har till syfte att förbättra genomlysbarheten och
begränsa risken och som i vissa avseenden innebär restriktioner för rörelsen,
är det således olämpligt med lagregler som har till syfte att styra
inriktningen på rörelsen. Det är också olämpligt att tillsynsmyndigheten
skulle ingripa med hänvisning till att ett sådant övergripande beslut förefaller
oklokt och på lång sikt riskerar att äventyra en banks soliditet.
Följden av ett sådant ingripande skulle nämligen bli att tillsynsmyndigheten
påtog sig ett ansvar för driften av banken.
Slutsatsen är att det finns skäl för en regel som kräver att en bank
skall identifiera, mäta och ha kontroll över de risker som dess rörelse är