SOU - Regeringen

394 Reglering av banker – utgångspunkter SOU 1998:160
Kommittén ser inte skäl att föreslå ytterligare speciella bestämmelser
för detta område.
9.5.6 Information om risker
Till följd av att bankernas rörelser på senare tid blivit mer komplexa så
har kraven på system för att hantera de därmed förknippade riskerna
ökat. Det är tveksamt om bankernas information om vilka riskhanteringssystem
de använder och vilken risknivå de valt är tillräcklig för att
omgivningen skall kunna göra en korrekt bedömning av en bank. Det kan
alltså finnas betydande skillnader mellan bankens kunskap om sin riskexponering
och omgivningens medvetenhet om densamma. Ett sådant
förhållande minskar förutsättningarna för en marknadsmässig prissättning
av olika bankers finansiering. Ett ytterligare problem härvidlag är
att den information som bankerna offentliggör sällan är jämförbar mellan
olika banker.
Det kan alltså ifrågasättas om gällande redovisningsregler ger tillräckligt
god genomlysbarhet när det gäller bankers aktuella riskexponering
och förmåga att på sikt mäta och kontrollera allt mer komplexa risker.
För att öka genomlysbarheten är det emellertid inte bara redovisningsregler
som kan användas utan även andra mekanismer kan bli aktuella.
Det är tveksamt om enskilda banker frivilligt kommer att göra den
här typen av information tillgänglig med mindre det skapas någon form
av standard eller rutin. Utvecklingen gör dock att det skapas förutsättningar
för någon typ av gemensam lösning. Metoderna för riskhantering
hos de stora finansiella instituten, både internationellt och till viss del
även i Sverige, blir alltmer lika (se kapitel 4). En sådan utveckling, med
allt mer sofistikerade riskberäkningsmodeller som används av allt fler
institut, kan komma att möjliggöra redovisning av jämförbara kvantitativa
mått på institutens riskexponering. Det bör inom en inte alltför avlägsen
framtid vara möjligt att hänvisa till någon form av "bästa praxis" för
riskmätning och riskhantering som kan tjäna som standard för bankernas
informationsgivning. Därmed skulle genomlysbarheten av både enskilda
banker och hela branschen öka.
Initiativet till en sådan lösning kan komma från lagstiftaren även om
det i så fall knappast kan bli i form av något annat än en allmänt hållen
regel med bemyndigande för tillsynsmyndigheten att utforma närmare
föreskrifter. Det är tveksamt om tillsynsmyndigheten utan stöd av lagstiftaren
bör ta initiativ till sådana här åtgärder. Det är slutligen fullt
möjligt att bankerna själva eller deras branschorganisationer tar initiativet.
För det fall bankerna bedömer att en sådan här utveckling gynnar
dem, t.ex. genom bättre finansieringsvillkor, är det till och med troligt att