SOU - Regeringen

SOU 1998:160 Rörelseregler för kreditmarknadsföretag 513
inspektionen i stort sett kontinuerligt måste följa en banks ställning. Bestämmelsen
kan ses som ett uttryck för att staten vill
undvika att banker med ekonomiska problem skall avvecklas under sådana
former att det medför betydande samhällsekonomiska kostnader.
Det kan konstateras att stora resurser måste läggas ned på tillsynen av
de institutstyper som är underkastade en sådan soliditetsregel.
En grundtanke hos kommittén är att verksamheter inte skall underkastats
hårdare reglering än vad som är nödvändigt med utgångspunkt i
de skyddsintressen som har identifierats för verksamheten. Eftersom
systemriskerna är mindre och av något annan karaktär på finansieringsområdet
än på bankområdet bedömer kommittén att det inte är nödvändigt
att för kreditmarknadsföretagen ha den för bankerna föreslagna bestämmelsen
om att rörelsen skall bedrivas så att förmågan att fullgöra
förpliktelserna inte äventyras. En bestämmelse av den typen bör reserveras
för de institutstyper som är viktigast för stabiliteten. Därigenom kan
också tillsynsinsatserna koncentreras till de områden som kommittén
bedömer som viktigast ur stabilitetssynpunkt.
En följd av ovanstående resonemang är att det bör ställas ett uttryckligt
soliditetskrav på kreditmarknadsföretagen men att kravet inte bör
vara lika långtgående som det som ställs på banker. Ett krav på att avpassa
rörelsens art och omfattning till kapitalstyrkan har betydelse såsom
grund för övriga bestämmelser. Det finns situationer när kapitaltäckningsregler
och andra regler som ställer direkta kapitalkrav inte är
tillräckliga och då en mer allmänt hållen regel har betydelse. Vidare är
det ur systematiskt hänseende behövligt med en bestämmelse som ställer
krav på att rörelsens art och omfattning anpassas till kapitalstyrkan; en
sådan bestämmelse ger innehåll till bestämmelser om riskhantering och
genomlysbarhet.
Formellt riktas bestämmelsen endast mot det sätt på vilket ett kreditmarknadsföretag
bedriver sin rörelse; med ett visst givet buffertkapital
får företaget inte bedriva sin rörelse på vissa sätt som är för riskfyllda i
förhållande till buffertkapitalets storlek. Buffertkapital och risk är emellertid
i viss bemärkelse utbytbara. I stället för att avstå från ett visst sätt
att driva rörelsen på kan ett företags ägare välja att öka
buffertkapitalet.
Det är inte ändamålsenligt med en tekniskt inriktad definition av vad
som kan anses utgöra buffertkapital utan en friare bedömning av ett företags
kapitalstyrka är mer ägnad att ge den allsidiga bedömning som
kommittén eftersträvar. Kommittén har därför avvisat möjligheten att
använda t.ex. eget kapital eller kapitalbasen som parameter och stannat
för att helt enkelt använda ordet kapitalstyrka. Det säger sig emellertid
självt att det vid en bedömning av ett företags kapitalstyrka har stor betydelse
hur stort eget kapital företaget har.