SOU - Regeringen

SOU 1998:160 Rörelseregler för banker 445
Slutligen kan hävdas att trygghets- och säkerhetsreglerna har betydelse
ur konsumentskyddssynpunkt trots att de inte hade detta syfte när de
tillkom. Argumentet är då att konsumenter hindras att dra på sig för stor
skuldbörda i förhållande till sin ekonomiska förmåga genom bank-ernas
kreditprövning. Oavsett hur det förhåller sig med detta arguments bärkraft
så finner kommittén att konsumentskyddsaspekterna på ett bättre
sätt tas om hand av den specifikt konsumenträttsliga lagstiftningen på
området, i första hand konsumentkreditlagen.
Sammanfattningsvis finner kommittén inte skäl att behålla detaljerade
lagregler rörande kreditprövningens materiella innehåll innefattande krav
på säkerheter.
Även om det inte finns behov av detaljerade regler om kredithanteringen
är det emellertid av stor betydelse att kreditprövningen sköts på
ett riktigt sätt. En förutsättning för detta är att tillräcklig information om
lånesökanden samlas in. Detta är viktigt både för själva kreditbeslutet
och den senare uppföljningen av krediten. Vidare är det angeläget att
banken har system som förmår utvärdera den insamlade informationen. I
en sådan utvärdering skall ingå både ställningstaganden till låntagaren i
sig och lånets bidrag till bankens samlade risk.
Undantagsfall är de banker som endast prövar krediter men sedan
överlåter kreditfordringarna till någon annan efter relativt kort tid. Kravet
på portföljövervakning minskar i dessa fall. Ju mindre kreditportföljen
är i jämförelse med övrig verksamhet desto lägre krav på dess sammansättning.
Förevarande bestämmelse bör utformas på ett sådant sätt
att även lagstiftarens krav på informationsinhämtning minskar i dessa
fall. En annan sak är att den tänkte köparen av beviljade krediter kan
komma att ställa krav på viss information om förvärvade krediter. Är det
en annan bank som är köpare måste den ha viss information för att möta
lagens krav på portföljövervakning.
Kommittén anser att det finns skäl att ställa ett lagfäst krav på bankerna
att organisera kreditprövningen på ett sådant sätt att den (enskild
person eller kollektivt organ) som fattar beslut i ett kreditärende har tillräckligt
beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten.
Detta innebär ett krav på såväl informationsinhämtning om kunden som
kunskap om bankens interna riktlinjer och andra engagemang gentemot
kunden och till kunden kopplade personer.
En i viss mån från själva kreditprövningen fristående fråga är i vad
mån beslutsunderlaget och beslutsprocessen dokumenteras. Det är i och
för sig svårt att tänka sig att en väl fungerande kredithantering, vilket
förutsätts följa både av den föreslagna bestämmelsen om portföljens
sammansättning och den ovan behandlade bestämmelsen om kreditprövningens
organisation, inte innefattar en fullgod dokumentering. Erfarenheterna
från den senaste bankkrisen visar emellertid att dokumentationen