SOU - Regeringen

354 Reglering av banker – utgångspunkter SOU 1998:160
är att problem i en bank riskerar att sprida sig till andra institut, varmed
hela systemets stabilitet kan hotas. Detta är effekter som den enskilda
banken inte har anledning att ta med i sin bedömning av hur den skall
handla; därmed faller de under rubriken externa effekter.
Risken för att problem i en bank sprider sig till andra banker hänger i
hög grad samman med att utomstående har ofullständig information om
bankerna och därför tenderar att behandla alla banker lika. Eftersom
utomstående har svårt att bedöma sammansättningen och värdet på bankers
tillgångar är risken betydande att misstro mot en banks soliditet
sprider sig till andra banker så att de (också) drabbas av uttagsanstormning
eller får svårt att förnya sina lån på interbankmarknaden. Förlopp
som leder till att bankers finansiering snabbt avbryts utgör det största
hotet mot ett fungerande betalningsväsende. En förtroendekris kan emellertid
även uppstå av andra orsaker än rent finansiella. Det spelar egentligen
ingen roll av vilken orsak förtroendet viker; innebär det bristande
förtroendet att allmänheten och institutioner inte finansierar bankerna
eller tvekar att anlita deras tjänster är det lika allvarligt oavsett orsak.
Misstro kan uppstå av ett i det närmaste oändligt antal orsak-er, som
exempel kan nämnas att banken har kontakter med organiserad brottslighet
eller missbrukar sin ställning i förhållande till svagare parter. Det
bör dock påpekas att risken för att misstro av den här typen sprider sig
till andra banker oftast torde vara mindre än när det gäller de rent ekonomiska
faktorerna.
I kapitel 5 diskuteras hur systemrisker till följd av misstro mot bankernas
ekonomiska ställning till viss del kan minskas av insättningsgarantin
och Riksbankens "lender of last resort" funktion. Insättningsgarantin
gör allmänheten mindre benägen att ta ut sina pengar från banker
som den misstänker är på fallrepet och "lender of last resort" åtagandet
innebär att banker kan finansiera sig även i situationer av finansiellt
trångmål. Svårigheten att bedöma en banks ställning gäller emellertid
även Riksbanken i egenskap av "lender of last resort", som därmed kan
ha svårt att skilja de banker som bör få likviditetsstöd från dem som på
grund av en i grunden dålig ställning bör avvecklas. Slutsatsen i kapitel
5 är att det går att minska men inte att eliminera systemriskerna eftersom
det skulle bli för samhällsekonomiskt kostsamt att träda in i alla lägen.
Enda sättet att skapa stabilitet i betalningssystemet är därför att lagstiftningsvägen
försäkra sig om att enskilda banker är motståndskraftiga mot
olika former av störningar, det vill säga solida. I egenskap av garant för
insättningsmedlen har staten intresse av att begränsa kostnaderna för det
åtagandet. Även detta sker bäst genom att de som tillåts ta emot garanterade
insättningar underkastas lagstiftning med samma syfte. I enlighet
med resonemanget ovan, om att misstro mot en bank som stammar från
andra orsaker än rent ekonomiska också skulle kunna sprida sig i syste-