SOU - Regeringen

370 Reglering av banker – utgångspunkter SOU 1998:160
Lagstiftaren bör, på samma sätt som när det gäller marknadsrisker, i
första hand söka åstadkomma att bankernas rutiner och interna regler för
kreditgivning är tillfredsställande. Här är det bankernas förmåga att bedöma
och värdera kreditrisker som skall komma i förgrunden.
En väsentlig skillnad mellan marknadsrisker och kreditrisker är att de
senare är svårare att hantera med hjälp av finansiella instrument av olika
slag. Detta beror dels på att det finns en inneboende svårighet att värdera
krediter, dels på att marknaderna för handel i kreditrisker ännu är relativt
outvecklade. Svårigheten att värdera krediter hänger i sin tur bl.a.
samman med att det är så många variabler som påverkar värdet av en
viss kredit för en viss innehavare och att det ofta råder asymmetrisk information
rörande dessa variabler. Informationsproblemet hänger samman
med det speciella förhållande som ofta finns mellan en kreditgivare
och en kredittagare. Den information som finns hos kreditgivaren kan
vara svår att överföra till en förvärvare av krediten (eller derivat därav).
Det här är i grunden ett genomlysningsproblem.
Slutsatsen av detta avsnitt kan sägas vara att lagstiftaren genom en
allmänt hållen regel bör söka uppnå att enskilda banker har till sin rörelse
avpassade system och rutiner för att hantera sina marknadsrisker.
Samma allmänt hållna riskhanteringsregel bör även gälla för kreditrisker.
Därutöver finns det på detta område stöd för att införa vissa ytterligare
bestämmelser. Dessa bör inte söka styra det materiella innehållet i
enskilda kreditbeslut utan inriktas mot att vara kompletterande i riskhanterings-
och genomlysbarhetshänseende.
9.4.4 Reglerna om stora exponeringar
I stort sett alla placeringar i finansiella instrument eller placeringar som
är beroende av den ekonomiska utvecklingen hos en avtalspart är underkastade
regler om maximal storlek på placeringen. Dessa regler kan sägas
utgöra en yttersta gräns för exponeringen både vad gäller marknadsoch
kreditrisker. I viss mån kan detta sägas gälla även för de operativa
riskerna.
Reglerna finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag (5 kap.), kapitaltäckningslagen
(KTL) samt i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS
1995:60). Bestämmelserna som är gemensamma för banker, andra kreditinstitut
och värdepappersbolag, är nästan helt anpassade till direktivet
om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar
(92/121/EEG). Direktivet innebär att EG-staterna måste införa regler om
skyldighet för kreditinstitut att begränsa storleken av sina stora exponeringar
och att lämna uppgifter om sådana exponeringar. Enligt direktivet