Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Välkommen till Kista Science City
tutet bedrev, och de olika trådlösa produkter som togs fram,
utspelade sig följande meningsutbyte.
Konferensdeltagare: Hur blir det med trådlöst i Husby?
Institutets chef: Låt mig vara uppriktig. De där människorna är inte helt
svenska. De är invandrare … våra produkter är inte till för dem. De har
vare sig utbildningen eller inkomsten för det.
Chefens svar är ekonomiskt rationellt. Högteknologiska företag
bekostar forskningsinstitutets verksamhet och de, i sin tur, vill
naturligtvis ha utdelning på sina investeringar. Nyutvecklade teknologiska
produkter är ofta dyra och således inte aktuella för de
med små ekonomiska resurser. Att utveckla billig teknologi är kanske
inte det bästa alternativet för de som finansierar forskningsinstitutet.
Ur dessa överväganden kommer chefens vägran att tänka
sig invandrargruppen som en nischgrupp för teknologisk utveckling.
Som Ray Thomas (1995) har konstaterat är utvecklingen av IT
ett resultat av en kapitalistisk praktik: “Their nature is shaped by
what is expected to sell, not by what is expected to help produce a
utopia or egalitarian society” (s. 91).
Men jag tror att många med mig skulle vara frestade att karaktärisera
det föregående meningsutbytet som ett exempel på öppen
diskriminering. Felet med chefens argumentation är att han gör
sina ekonomiska beräkningar längs med gränsen mellan “svensk/
invandrare”. “De där människorna är inte helt svenska. De är
invandrare”. Han skiljer på två olika kundgrupper, inte baserat på
ekonomiska aspekter utan på ursprung. Han fortsätter sedan med
att säga att invandrargruppen kännetecknas av brist på utbildning
och inkomst. Genom detta tycks chefen antyda att våra produkter
utvecklas för en annan grupp – det vill säga svenskar – som har
både den utbildning och inkomst som krävs.
Vad chefen tycks glömma i sina ekonomiska beräkningar är att
invandrargruppen kan utvecklas till en viktig ekonomisk nischmarknad.
Valerie Frissen (1995) visar hur stora teleoperatörer i telefonens
barndom aldrig tänkte sig kvinnor som en möjlig användargrupp.
I mer än tjugo år negligerades kvinnors sociala användning
av telefonen (i motsats till det affärsmässiga/funktionella
användandet som förknippades med männen), och därigenom gick
man miste om ett viktigt marknadssegment. Men genom att
använda telefonen som ett verktyg i det sociala livet tvingade kvinnor
telefonindustrin att acceptera sällskapsanvändning som en
central aspekt av telefonen och förvandlade det också till en lönsam
127