Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

Den sociala exkluderingen i Sverige SOU 2006:59
fram, trender som särskilt drabbar invandrade och nya etniska
minoriteter.
När det gäller samspelet mellan ideologisk-politisk omorientering
och social exkludering är radikala förändringar i arbetsmarknadspolitiken
särskilt viktiga. Dagens marginaliseringsprocesser
och sociala uteslutning betyder inte att ”arbetslinjen” har getts upp
som den främsta socialpolitiska grunden för det svenska välfärdssamhället.
Men, som Malin Junestav (2004) visar i sin avhandling
om den svenska arbetslinjen, så har arbetsmarknadspolitikens ideologiska
och politiska premisser ändrats grundläggande sedan början
av 1990-talet. Medan den svenska modellens aktiva arbetsmarknadspolitik
främst var grundad i ett rättighetsbegrepp och en föreställning
om (arbetarklassens) självhjälp, promoveras ”numera en
ideologi och en diskurs allt mer fokuserad på kontroll och disciplin”
(Junestav 2004: 21ff and 180ff). Detta påminner om disciplinerande
och degraderande workfare-åtgärder i USA och Storbritannien
(Myles 1996; King 1999; Fox Piven och Cloward 1993; Katz 1989,
1996; Schierup, Hansen och Castles 2006, kapitlen 4–5; samt
Junestav 2004: 180ff). I stället för att kanalisera arbetslösa och
bidragsberoende in i mer kvalificerade jobb har arbetsmarknadspolitikens
funktion allt mer blivit en fråga om att hålla presumtiva
välfärdsklienter ”aktiva” och ”anställningsbara” för arbetsmarknadens
lägstbjudande. Fokus ligger på individuellt beteende och
individens personliga ansvar för sin sociala och ekonomiska situation
(Junestav 2004: 190ff). Denna förskjutning i ideologi, lagstiftning
och institutionell praxis rör sig alltså i motsatt riktning av
den starka dekommodifieringstrend som präglade den traditionella
svenska välfärdsstatliga modellen. I likhet med den politiska
utvecklingen och institutionell praxis i EU som helhet (Schierup,
Hansen och Castles 2006, kap. 3) handlar utvecklingen sedan
början av 1990-talet i själva verket om en kraftfull tendens mot
arbetets rekommodifiering. Det vill säga, avregleringar och nya
institutionella styrformer som (åter-)kopplar människors välfärd
mer direkt till deras arbetes marknadsvärde.
Arbetsmarknadspolitikens omvandling visar härvidlag på hur den
ideologiska kärnan i begreppet ”solidaritet” gradvist har skiftat
karaktär på ett sätt som är analogt med vad vi kan observera i den
Europeiska Unionens dominerande politiska diskurs sedan Maastricht
Fördraget (1992) (se Schierup, Hansen och Castles 2006,
kap. 3). Det vill säga från att handla om fördelning och social rättvisa,
till en föreställning om den enskilda ”aktörens”, ”intressen-
52