Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Den andra arbetskraften
arbetslivet och vad som skapar olika former av rörlighet (se t.ex.
Håkansson, 2002). Mariano menar att svenskar har kontaktnät som
de delar med varandra, som medför att invandrare håller sig på vissa
arbetsplatser med lägre löner eftersom man inte vet att man kan få
högre lön på andra ställen. Och även om man har vetskapen om att
dessa arbetsplatser finns menar Mariano att man inte får dessa
arbeten eftersom det är svenskar som äter där, ”och då skall det
vara svenskar som lagar maten”, som Mariano uttrycker det. I likhet
med Leila som inte fick servera den svenska husmanskosten ser
vi hur kundernas efterfrågan på vissa kroppar och visst utseende
leder till en sortering av människor utifrån tänkta föreställningar
om etnicitet och ursprung . Denna sortering skapar inte bara ojämlika
villkor på arbetsplatsen utan även en begränsad rörlighet på
arbetsmarknaden. Enligt Mariano är hans möjligheter att förflytta
sig från en arbetsplats till en annan begränsade, och därmed begränsas
även möjligheterna att till exempel få högre lön och bättre
arbetsmiljö. Vi kanske kan se de hinder som Mariano beskriver som
”undangömd diskriminering” som osynliga murar som bygger på
föreställningar om vem som skall göra vad i arbetslivet och var det
skall göras. Ett problem som flera av informanterna återkom till var
att de uppfattade att de ställen som ägdes av invandrare, och som
informanterna ofta jobbade på, i högre utsträckning kontrollerades
av myndigheterna. Mariano beskriver en episod som utspelade sig
när han var ute med facket och värvade medlemmar.
M: Vi var ute nu i sommar med Ung i sommar. Vi var ute i Skåne på
sommararbetsplatser vid stranden. Vi var på ett litet bageri som var
medlemmar så vi gick in, och vi frågade efter chefen. Men han var inte
där. Det var en lärare och sen en som jobbade på apotek som var där på
sin semester. Chefen han var på bröllop. Och så frågade vi: ”vad har ni
för anställning?” Och vi gick med tre andra representanter och en där
uppifrån från avdelningen. ”Nä”, sa dom, ”vi jobbar ideellt.” ”På er
lediga tid?” ”Ja”, svarade de. Och alla bara ”ja, ja vad trevligt.” Och
dom var helsvenskar, så där i 30–35 årsåldern. Och jag tänkte, dom
måste fatta direkt att dom får pengar. Och sen gick vi ut och så var det
som ingenting.
P: Tror du att dom trodde att dom jobbade ideellt på riktigt?
M: Nä, dom sket i det, men jag lovar hade det varit två habibis som
hade stått där, så hade det varit en helt annan grej ”Oh ungar hur kan
ni göra så?; oh vi måste nog kolla det stället, det var nog svart”, hade
dom sagt. Det vet jag.
Flera av informanterna delar Marianos upplevelse av att det finns en
större kontroll och bevakning av de arbetsplatser som ägs av
283