Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

Välkommen till Kista Science City SOU 2006:59
Appendix (några metodiska överväganden)
Det material som presenteras i föreliggande uppsats är en del av ett
bredare forskningsprojekt vars syfte är att studera nätverkssamhället
från insidan. Projektet har fokuserat på Kista och forskningsmetoden
har varit etnografiskt inspirerad. Från september 2002 till
maj 2003 genomförde jag mer än 80 djupintervjuer, allt från fyrtio
minuter upp till två och en halv timme långa, med människor som
arbetar, bor eller representerar kommunförvaltningen i Kista. Jag
deltog också i många arrangemang, såsom forskningsluncher, prisutdelningar,
workshops och konferenser om Kistas framtid, och
grillfester i bostadsområdena. Slutligen samlade jag in ett oerhört
omfattande skriftligt material från bland annat officiella internethemsidor,
konferensupprop, officiella presentationer, lokala tidningar
och pressreleaser.
När man bedriver etnografisk forskning kommer forskaren
ofrånkomligen att föra med sig sina personliga idiosynkrasier och
förutfattade meningar in i projektet; dessutom tillskrivs forskaren
en uppsättning sociala kategorier av de som denne avser att studera.
Problemet är inte att forskaren har förutfattade meningar, eller att
forskaren förhåller sig subjektivt till sitt forskningsprojekt. Det är
oundvikligt. Man träder inte in på ett fält som en passiv observatör
av objektiva data. Det finns en kulturell och personlig bakgrund
som tjänar som det grundläggande ramverk mot vilket likheter och
skillnader bedöms (Agar, 1996).
Problemet består istället av vilken typ av förutfattade meningar,
idiosynkrasier och tillskrivna kategorier som forskaren för med sig.
Det är en fråga om att vara medveten om vad den egna bakgrunden
får för konsekvenser för forskningssituationen. Jag är en ung
kvinna som talar svenska med en tydlig spansk brytning. Även om
jag ser mig själv mer som en “äventyrare” än som en “invandrare”
var det tydligt att många av de jag intervjuade pratade med mig som
om jag var en av dem, en “invandrare”. De gratulerade mig till att
“ha lyckats”, till att ha tagit mig över till den andra sidan. Denna
igenkänning visade sig fördelaktig då den gav mig tillgång till information
och betydelser som annars skulle ha varit svåra att
komma åt. Intervjuerna blev ofta mycket personliga, och de jag intervjuade
berättade för mig om de känslor av ångest och frustration
de kände då de inte välkomnades i samhället.
Å andra sidan visade det sig, att det som var fördelaktigt på ena
sidan av tunnelbanelinjen var en potentiell belastning på den andra,
140