Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Strategisamhälle
bara rasism, heteronormativitet eller klassdiskriminering. De var
också med om att återskapa och normalisera uppdelningar som
kön, sexualitet, klass och ras. Ytterligare ett problem med de ”vi”
som konstruerades genom de analyserade strategierna var att de
inte framstod som politiska utan essentiella. Det var ”vi” i Sverige
och i Europa. Det talades om ett förgivettaget heterosexuellt och
kristet ”vi”. Det gjorde inte bara att många exkluderades från dessa
tänkta gemenskaper. En mängd människor blev del av detta ”vi”
oavsett man identifierade sig med det eller inte och oavsett om man
uppfattade de problem som diskuteras utifrån en helt annan diskurs.
När Sverige skapades i Winbergs och Bennets debattartikel
var det som om inte konflikter om ekonomin fanns. Likaså osynliggjorde
detta ”vi” alla de skiktningar som fanns inom den föreställda
gemenskapen.
I kapitlet har jag också problematiserat undersökningar om de
andra – där vissa grupper skiljdes ut och gjordes till objekt för en
förväntad norm att ha åsikter om. Folkhälsoinstitutets och integrationsverkets
attitydundersökningar, för att ta konkreta exempel,
blev del i ett återkonstruerande av ett svenskt apartheid där de som
betraktades som svenskar, kristna och heterosexuella gavs rätten att
uttala sig om de andra. Det var också de förra som tillsammans med
exempelvis dem som definieras som ledare som tilltalades som
subjekt, som några som förväntades agera.
Men i kapitlet har också en rad instabiliteter diskuterats. Strategierna
kunde ses som en viktig del av samhällskonstruktionen.
Därmed framträdde ett samhälle i ständig tillblivelse. Samhället var
inte bara en plats för normupprepningar utan också en plats för
normstrider. Av strategierna att döma tycktes det finnas starka diskursiva
förväntningar på omvandling. Med ett intersektionellt perspektiv
blev det emellertid också uppenbart att budskapet i exempelvis
olika värdegrundsstrategier ibland kunde vara motsägelsefulla,
vilket i sig kunde leda till mer oväntade former av förändringar.
Så kunde exempelvis hbt-personer konstrueras som avvikande
i en strategi och som yttersta beviset på modernitet i en
annan. I kapitlet har jag också beskrivit hur agentskap kan iscensättas
också av den som annars marginaliserats och gjorts till ickesubjekt.
Det handlade exempelvis om att som marginaliserad tilltalas
som och identifiera sig med en ledarposition. Detta iscensättande
kan också innebära en utmaning av en diskursiv princip –
som att ledaren förväntas vara vit och man. Ett annat exempel från
kapitlet handlar om föreställningen om rasisten i marginalen. När
169