Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

Strategisamhälle SOU 2006:59
diskurser kommer att utmanas genom att artikuleras tillsammans
med andra tolkningsprinciper. Jag ska ge ett exempel på detta.
När jag hösten 2005 intervjuade en kursansvarig ledare på en
folkhögskola som drivs av ABF och LO diskuterade vi frågan om
ledarskap och bilden av dem som ska ledas. Jag hade uppmärksammat
att på denna skola, som var så viktig för idéutvecklingen inom
arbetarrörelsen, betonades ledarskapskurser. De utgjorde majoriteten
av kurserna. Jag frågade informanten om detta och han var
medveten om att det ar en paradox att ledarskapet framställdes som
så viktigt inom arbetarrörelsen. Men han underströk att ledarrollen
har många ursprung. Det handlade om att det fanns en annan ledarförståelse
inom den fackliga världen, menade han. En ledare i
facket har ett förtroendeuppdrag. Det är verkligen en position man
fått av dem som ska ledas men också representeras. Men samtidigt
så trodde han också att ledarskapssträvandena ute i samhället fått
betydelse för deras kursinriktningar. I och med att ledaren sågs
som så viktig var det också något som många eftersträvade att
själva få bli. Att ha ledarkurser var därmed bra för rekryteringen.
Människor måste bli intresserade av att komma, underströk han.
Min informant berättade vidare om en kurs i vilken man kunde bli
utbildad till integrationsledare. Man fick lära sig att lägga upp projekt
för att lokalt bidra till att öka integrationen på sina arbetsplatser.
Jag fick också höra att den grupp som brukade söka sig till den
här kursen till största delen var invandrare själva. De tillhörde i den
meningen den grupp som pågående görs till de andra men som inte
tilltalas som subjekt. Att få papper på att man är utbildad integrationsledare
ger viss trygghet att agera, att tro på sig själv, menade
informanten.
Uttryckt på ett annorlunda sätt så kan kursen ha varit ett annat
sätt att erövra en position från vilken man själv kunde se sig som
agent och bli sedd som agent av andra. Att erbjudas/erövra en
position och bli tilltalad som ledare blir att ”tro sig om att vara
någon”, det ger styrka och agentskap. Istället för att utmana ledarpositionen
blir man en del av den. Om ledarnormativiteten utmanas
kan man ju fundera över men det är inte omöjligt. När de som
utifrån könade och rasifierade diskurser inte brukar förknippas
med ledarskap – som kvinnor och invandrare – när de praktiserar
ledarskap är det ju tänkbart att ledarnormativiteten kan komma att
skaka, beroende som den är av att återskapas som överordnad på
ett mångfaldigt vis. Samtidigt innebär bejakandet av tanken att det
måste till en ledare för att exempelvis integrationsarbete ska lyckas,
166