Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Den andra arbetskraften
Forskning om servicearbete har visat hur centralt görandet av
kön och sexualitet är inom servicearbete. Samtidigt menar jag att
det inom forskningen finns en tendens att osynliggöra hur kön
görs inom ramen för koloniala diskurser vilket leder till att det
framställs som om alla anställda måste göra (och sälja) kön och
sexualitet på ett och samma sätt. Anne McClintock visar i sin bok
Imperial leather: race, gender and sexuality in the colonial contest
(McClintock, 1995) att det finns en tydlig koppling mellan sexualitetsdiskurser
och rasistiska relationer (se även Laskar, 2005).
Dessa författares bidrag är viktiga för analyser av servicearbetet,
eftersom de pekar på behovet av att se hur kön och sexualitet konstrueras
utifrån föreställningar om ”den andra”. Mitt material bekräftar
dessa författares slutsatser: vi ser här att kön görs i relation
till diskurser om annorlundahet och exotism. Arbetsgivarnas och
kundernas vilja (och krav) på att Leila både skall vara exotisk och
mer flickaktig visar att kön och sexualitet förväntas säljas och
representeras på olika sätt av olika kvinnor. Exotiseringen spelar
här en central roll för hur kön och sexualitet förväntas iscensättas.
Men informanterna gör motstånd och ifrågasätter dessa krav på
och föreställningar om dem, och inte minst tolkar de händelserna
just inom ramen för dessa maktrelationer.
Kundernas och arbetsgivarnas föreställningar (och fantasier) om
serveringspersonalen kan sägas spegla servicearbetets betydelse för
att upprätthålla den sociala rangordningen (Offe, 1985). Kraven på
social differentiering blir inte minst synliga i de fall där informanterna
överskrider den ”naturliga ordning” som t.ex. kunder förväntar
sig. Maria har jobbat i ungefär ett halvår som servitris på ett
café och beskriver hur hon upplever att vissa kunder ser på henne:
M: Det är precis som att, jag vet inte, affärsmän och sådant ser servitriser
som lägre stående varelser, de är precis som att det är OK att säga
dumma grejer, men där tycker jag verkligen att man ska säga ifrån och
sätta ner foten, och visa vem det är som bestämmer och att det verkligen
inte är OK. Det är obehagligt när folk är så. Jag har haft kunder
som har haft dålig inställning och dålig stil och kommenterat, du vet.
”Vad gör en sådan flicka som du här? Inte ska du slösa din tid och ditt
utseende på att servera gamla gubbar, kan du inte göra nått bättre av
ditt liv?” Du vet så. Då ljuger man ihop en historia för att sätta dom på
plats. ”Du ursäkta mig, men jag äger denna restaurang, den är min”.
”Ohhh” säger dom då. Då är det en helt annan attityd. Så länge...
Maria vänder på den sociala ordningen i sitt svar på kundernas ifrågasättande
av varför hon med sin ålder och utseende arbetar där
279