Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 De onämnbara
downstairs-mentalitet” (Linda); ”Vi vill ha jämlikt, inte nån anställd
som vi kör med” (Malin); ”Jag ser inte ner på dem överhuvudtaget
för att de tar hand om min tvätt och mina barn” (Tina). Sådana
uttalanden kan tolkas som omsorg om arbetstagarens väl och rätt
att bli behandlad som en jämlike, men kan även avspegla en strategi
att maximera tjänsteinköpet. En vanligt kommentar var att om
arbetstagaren är nöjd så gör hon ett bättre jobb.
I sina försök att legitimera sina behov och beteenden framställer
intervjupersoner sig själva som egalitära gentemot sina arbetstagare
just på grund av att de är ”svenska.” De verkar inte göra uttalade
kopplingar mellan möjligheten att köpa hushållstjänster, svenskhet
och klassposition, utan verkar uppleva att de bor i ett jämlikt och
klasslöst land. Talet om ”svenskhet” dyker främst upp i fråga om
moral och om hur svenska arbetsköpare beter sig gentemot arbetstagare
just på grund av sin ”svenskhet.” Exempelvis så utbrast
Kristina vid frågan om de använder förnamn som tilltalsnamn
(istället för t.ex. ”herr” och ”fru” och ”Ni” istället för ”du”) ”Ja gud
ja! Det är ju Sverige för fasen!” Elina sade att de ”naturligtvist”
använder förnamn, för ”svenskar är så informella.” Elina tycker att
Sverige är unikt i sina egalitära och demokratiska arbetsrelationer;
Det finns en mer jämlik relation med svenskar, det är en avtalsenlig
relation. Behandlar man varandra med respekt, då får man bäst resultat.
(Det är en) stor skillnad som jag ser hos mina (utländska) kollegor,
deras sätt att relatera till sina barnflickor, de ser sig själva mer som en
auktoritet, där är Sverige relativt unikt. (Men) det finns undantag hos
svenskar också.
Enligt Anna, som köper tjänster av barnflickor och au pairer är det
viktigt att tjänstearbetarna förstår sig på ”svenska” egalitära arbetsrelationer.
En person med asiatiskt ursprung måste man leda en sån person på ett
helt annat sätt. En svensk barnflicka ber man göra saker. Det funkade
inte med en filippinsk. De behöver order. Och det har jag märkt med
många vänner som har au pairer, som har svårt att svänga över till att
ge order istället för att be. De är ofta väldigt besvikna på asiatiska
barnflickor för arbetet blir inte utfört. Då försöker jag förklara att de
inte uppfattar det som en instruktion. Säger man på svenska ”skulle du
kunna” och med det menar man ”gör det”. ”ja” säger de, att de kan det,
men de gör det inte. Men säger man ”idag ska du stryka den här tvätthögen”
då gör de det omedelbart. Min erfarenhet är att det är väldigt
olika. (Anna).
319