Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Den sociala exkluderingen i Sverige
Detta har parats med snabbt växande inkomstklyfter. Jämsides med
USA och Storbritannien var Sverige vid millennieskiftet det land
inom OECD med den snabbaste växten av ojämlikhet avseende
inkomst; dock från en jämförelsevis låg utgångsnivå (Vogel 2003:
446ff). Detta innebar ett radikalt brott med årtionden av inkomstutjämning
och 1990-talets snabbt stigande arbetslöshet och växande
beroende av socialbidrag ledde till ett växande antal fattiga hushåll
(Vogel 2000: 34).
Väsentliga element av den ursprungliga svenska modellen finns
dock kvar, om än i något ändrade former. Det gäller särskilt den
stora offentligt finansierade välfärdssektorn. Välfärdssystemet bygger
fortfarande principiellt på en idé om generella åtgärder för hela
befolkningen (se Vogel 2000: 9). Men det offentliga servicesystemet
har undergått omfattande omorganisering, ofta med ”outsourcing”
till privata företag. Ersättningsnivåerna har också krympt och
kvalitén på offentlig välfärdsproduktion har i många fall äventyrats.
Graden av täckning, när det gäller offentlig omsorg för unga och
gamla är dock fortfarande relativt hög jämfört med Storbritannien
och med Central- och Sydeuropa. Social exkludering beror därmed
mindre på förändringar i det dekommodifierande välfärdssystemet
utanför arbetsmarknaden och i högre grad på förändringar i den
arbetslinje som var den Rehn-Meidnerska modellens främsta välfärdspolitiska
instrument. Här har facken och SAP en nyckelställning.
Graden av facklig organisering har förblivit långt den största
inom hela EU-området och – med en växt från 69 procent av
arbetsstyrkan i 1969 till 81 procent i 2003 (LO 2004) – i själva verket
betydligt högre vid millennieskiftet än under den svenska
modellens glansdagar. Facken har försvarat viktiga institutionella
landvinningar som erövrades i efterkrigstidens kamp för bättre
betingelser: reglerade arbetsförhållanden, medbestämmande, säkerhetsbestämmelser
och sjukförsäkring. Sysselsättningen förblev,
även vid lägsta nivån under 1990-talets mitt, på en högre nivå än i
resten av Europa, om man bortser ifrån de skandinaviska grannländerna.
Samtidigt ökar dock klyftorna mellan de som befinner sig
inom arbetslivets primära reglerade delar och den växande andel av
befolkningen som återfinns i en sekundär sektor präglad av ”atypiska
jobb” samt de som är beroende av försämrade arbetslöshetsersättningar
eller socialbidrag eller befinner sig inom en ny typ av
oreglerad informell arbetsmarknad. Det är, som utvecklas längre
51