Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

Integrationspraktik som arena för konstruktion och normalisering... SOU 2006:59
således ett störningsmoment i den sociala ordningen. Denna skapande
av ett ”vi” på bekostnad av den andre som kulturellt avvikande
och mindervärdig är en förutsättning för konstruktionen av
det underordnade etniska subjektet.
Sammanfattning och slutsatser
Den åtgärd som granskats bygger på en föreställning om utlandsfödda
läkares bristfälliga kompetens som till stor del baseras på en
förhandsuppfattning om kulturell olikhet. Det framgår till exempel
i analysen av åtgärdens implementering att exkludering/inkludering
av utlandsfödda läkare utgår från föreställningar om att ”invandrare”,
särskilt utomeuropeiska invandrare, är bärare av en kultur
som saknar de kompetenser som är nödvändiga i svenskt arbetsliv
och organisationskultur. I kontrast till diskurser som prisar mångfalden
är det viktigt att notera att åtgärden i praktiken homogeniserar
en heterogen grupp med olika utbildningsbakgrund, kompetenser
och erfarenheter. Denna homogenisering grundar sig inte, som
jag har visat i min analys, på en bedömning av faktisk kompetens,
meriter eller individuella erfarenheter. Istället grundas den på föreställningar
om utomeuropeiska invandrares olikhet. Denna olikhet
konstrueras som en anomali, för att referera till Durkheim, som
måste korrigeras – först då kan individen aspirera på en plats inom
yrkesgemenskapen.
Det är viktigt att betona att homogeniseringen inte bara konstruerar
de utlandsfödda som annorlunda utan även tillskriver dem
olika problematiska egenskaper. Vissa grupper eller individer konstrueras
på så sätt som olämpliga för vissa positioner. Detta används
sedan för att legitimera såväl underordning som exkludering.
Kopplingen som görs mellan de andras kulturella skillnader och
deras förmåga skapar en rangordning mellan vi och dem. Det är
viktigt att betona att kontrollen och internaliseringen av en specifik
uppförandekod är dold i talet om kompetens eller språkbrister hos
den andre. Detta tankesätt färgar hur institutionella aktörer handlar
i mötet med de andra och implicit eller explicit uppmanar dem att
anpassa sig till det ”svenska”.
De intervjuade upplevde inte sällan att de måste passera ett test
som visar att han eller hon är bättre än en 'vanlig invandrare', det
vill säga en person som är stigmatiserad som okunnig, obildad och
kulturellt annorlunda. Analysen visar att återgärden inte enbart
232