Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen
Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen
Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>SOU</strong> <strong>2006</strong>:<strong>59</strong> Den andra arbetskraften<br />
olika rum för att utföra olika arbetsuppgifter. Nikola berättar om<br />
hans upplevelse av de nya rotationsformer som införts på hans<br />
arbetsplats.<br />
N: Man hade presenterat det nya konceptet att vi skulle rotera, då var<br />
man plötsligt inte längre serveringspersonal, servitör, utan man skulle<br />
vara allt i allo. Han kunde bara ropa ”ja nu behöver vi bädda fler rum”<br />
och då fick vi gå och städa och bädda rum och sådär och sen kanske<br />
han sa nu behövs det folk här nere i restaurangen för då hade det<br />
kommit gäster. Det är ju något fruktansvärt och långt ifrån arbetsmiljövänligt<br />
(…) De flesta var emot den nya organisationen och försökte<br />
att den inte skulle gå igenom. Men det hjälpte inte, det är ju arbetsgivaren<br />
som bestämmer. Och facket fick ge vika. (…) Vi var ju försökskaniner.<br />
Det gick ju egentligen väldigt dåligt för företaget då. Och då<br />
skulle man införa det här för att man skulle kunna utnyttja arbetskraften<br />
bättre när man ändå är på arbetet.<br />
Ett tema som återkom i flertalet av intervjuerna var upplevelsen av<br />
en permanent underbemanning på arbetsplatserna. Leila beskriver i<br />
likhet med Nikola sambandet mellan å ena sidan för lite personal<br />
och å andra sidan mer arbete på arbetsplatserna.<br />
L: Jag hade mardrömmar om jobbet innan jag gick dit. Alltså dagarna<br />
när jag visste, imorgon ska jag jobba, så hade jag faktiskt mardrömmar.<br />
Restaurangen var stor, och det hade behövts två som var där, men man<br />
var bara en, och det var underbemannat och det var jättestressigt plus<br />
att kunderna kräver väldigt mycket, plus att restaurangen utgick från<br />
att vara exklusiv restaurang, en finare restaurang som man går till när<br />
man ska vara fin, så alla kräver väldigt mycket. Och chefen var ganska<br />
sträng när det kommer till kritan. Och sen när dom bytte chef så öppnade<br />
hon den andra delen av restaurangen som hade varit stängd innan,<br />
så det blev dubbelt så stort men man var fortfarande bara en. Det var<br />
väldigt mycket att göra, och vissa fredags- och lördagskvällar så var<br />
man två, men man hade behövt vara fyra egentligen för man gör så<br />
himla mycket. Men jag upplevde, jag klarar inte stress så jättebra vilket<br />
man kanske måste göra om man ska ha serviceyrken, det är så jävla<br />
stressigt och jag mådde fan illa av det faktiskt. Man kände så mycket<br />
att man inte fick göra fel, man vara så jävla rädd för att slå in på kassan<br />
fel, fattades fem spänn så blev det värsta kalabaliken, jag kommer ihåg<br />
en gång när han klagade att det var fel i kassan och då hade vi sålt för<br />
flera tusen spänn, och man kände så här, varför skulle jag sno femtio<br />
kronor…<br />
Leilas berättelse fångar många aspekter som återkommer i andra<br />
informanters beskrivningar av sin arbetssituation. Även om nästan<br />
alla informanter tyckte om sitt arbete, i den meningen att de hade<br />
en yrkesstolthet i det de gjorde, ofta kopplat till att göra människor<br />
295
Change language