Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Integrationspraktik som arena för konstruktion och normalisering...
hierarchisation and unequal resource allocation are accompanied by
the notion of inferiorisation (ibid, s. 17).
Detta kulturella eller språkliga bristparadigm fungerar som ett sätt
att legitimera assimileringskrav riktade till invandrade och deras
barn. Även om mångfald, multikulturalism och integration ofta
framhävs och omtalas i uppskattande ordalag, motsäger den institutionella
praktiken dessa ideal eller ambitioner och verkar istället
för att assimilera de mångfaldiga andra. Sålunda tjänar dessa integrationsåtgärder
och det tänkande som utgår från bristbegreppet
som en arena för bedömning av assimilationsgraden och för att
upplysa den andre om dennes (kulturellt) underordnade position.
Schneller (1992, s. 135) fångade essensen av kulturbristparadigmets
verkan i mötet mellan representanter för den dominanta gruppen
och de andra i denna process:
Since my culture is the right and only normative one, my partner is
strange, not possessed of normal value, and is backward, inferior.
When I meet the representative of his group in future, I will have to
take his backwardness into account in advance.
Även Philomena Essed (2005) poängterar, med hänvisning till
bland annat Smith (1987), att institutioner förkroppsligar nedvärderande
föreställningar om de andra, något som utspelas i mötet
med den andre och även styr politikens utformning och vardagspraktiker.
Det här innebär att den förgivettagna känslan av att ens egen grupp
kommer först och tanken att människor med en annorlunda rasmässig
och etnisk bakgrund är mindre kompetenta, mindre civiliserade, utgör
ett kulturellt hot, eller är mindre intelligenta verkar (latent) när ’resultatet
av individers utförande av rutinmässiga praktiker inom sitt
yrke eller sin institution medför diskriminering av människor som tillhör
etniska minoriteter’ […]” (ibid., s. 76–77).
Något som blir uppenbart i anslutning till implementeringen av den
åtgärd som analyseras i detta kapitel, är att den kritiska faktorn i
inkluderingsprocessen av den andre utgörs av hur de institutionella
aktörerna i en praktikgemenskap uppfattar de utlandsfödda läkarnas
assimilationspotential. Aktiviteterna i inkluderings- eller integrationspraktiken
– och denna åtgärd utgör bara ett exempel – fungerar
som arena för en process av särskiljande mellan vi och dem.
Därigenom separeras det som uppfattas som kulturellt avvikande
och potentiellt problematiskt för systemet och organisationen, och
231