Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

Antidiskrimineringens dilemma SOU 2006:59
vilket samtidigt reducerades till en gemensam nämnare, trots en
mängd inbördes olikhet. De förväntades ge sakkunnig information.
Strategin att representera och synliggöra ”invandrare” är uppbyggd
kring förfrämligande och homogenisering och bidrar till att
(åter)skapa dikotomin borta/hemma. Dessa representationer belyser
även en annan komplexitet, nämligen den både självklara och
tvivelaktiga praktiken att själv underordnad talar bäst för andra underordnade.
Den är självklar på så sätt att erfarenhet av underordning
ger en viss privilegierad position att tala om förtryck, men tvivelaktig
därför att den homogeniserar underordning, dvs. att alla
underordnade förväntas vara lika eller dela upplevelser av förtryck.
Att vara subjekt i berättelserna kopplas till särskilda kompetensområden
som bygger på kulturell åtskillnad, vilket även belyses av
en representation av fyra vårdbiträden, varav en förvisso hör till
normen för svenskhet, som uttalar sig om kulturskillnader. Reportagen
är mycket tydliga med att erfarenheter som förtryckt lämnas
åt tolkning av de förtryckta. Detta är samma förhållningssätt som
ett s k ståndpunktsfeministiskt antagande om erfarenhetens betydelse
i produktionen av kunskap, dvs. att de förtrycktas erfarenhet
av förtryck är centralt i uttolkningen (Harding 2004; Hill Collins
2004).
Men samtidigt är det också bland dessa representationer man
finner de reflexiva och destabiliserande subjektspositionerna. De
reflexiva vilar på kulturellt kapital som innebär att kunna reflektera
över relationer och förhållanden som sträcker sig bortom det egna
livet och livsvillkoren och som innebär en utmaning mot diskurser
om t.ex. borta/hemma. Sådant kulturellt kapital är ofta relaterat till
utbildning/klass, men jag menar att de även skapas genom att förtryckta
grupper kommunicerar erfarenheter. De fyra vårdbiträdena
i hemtjänsten som uttalar sig om kulturskillnader har särskilda erfarenheter
av skillnadstänkande och det märks i representationerna
att de diskuterat erfarenheter. De intervjuas i egenskap av vårdare i
ett hemtjänstföretag, men i text och bild representeras de inte i första
hand som vårdare utan som entreprenörer i kulturöverskridanden.
De menade samstämmigt att kulturskillnader inte är viktigt. I
en diskussion av boken Den svenska koden, menar de att ”i mötet
mellan vårdbiträde och vårdtagare betyder personligheten mer”.
Vårdbiträdena gör också motstånd mot könsdiskurser som vårdtagare
är delaktiga i och som förfrämligar maskulint kön inom vårdsfären.
Vårdbiträdena menar att om det finns ”religiösa skäl så
måste man respektera det. Men är det bara kulturskillnader, att
194