Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Den sociala exkluderingen i Sverige
strök vikten av att försvara och ytterligare utveckla välfärdsstaten
och dess historiskt etablerade medborgerliga rättigheter på en överstatlig
nivå. Social utestängning eller exkludering kom därmed att
analyseras i termer av avsaknad av sociala rättigheter och Kommissionen
kunde utforma en politik enligt dessa linjer.
Fattigdomsprogrammets Observatorium för social exkludering,
som grundades av EU-kommissionen i början av 1990-talet tog
härmed explicit avstamp i den brittiska sociologen, T.H. Marshalls
(Marshall 1950) teori om välfärdsstatens uppkomst och medborgarskapets
utveckling och innebörd, mest känd från den vida
lästa och kommenterade essän Citizenship and Social Class från
1950 (se t.ex. Giddens 1982; Bottomore 1996; Turner 1990).
Marshall såg en utbyggd välfärdsstat med ett starkt socialt medborgarskap
som lösningen på en ständigt återkommande motsättning
mellan kapitalism och demokrati. Enbart genom etablerandet av
universella sociala rättigheter som garanterar varje medborgare ett
visst minimum av välfärd skulle de civila och politiska medborgarskapsrättigheterna
som tidigare lagstadgats kunna realiseras fullt
ut. Genom rätten till arbete, försäkring mot inkomstbortfall vid
exempelvis arbetsskada eller ålderdom och tillgång till sjukvård
garanteras medborgarna ett mått av social välfärd. Tillsammans
med utbildning, enligt Marshall en av de fundamentala sociala rättigheter
som den moderna välfärdsstaten skulle ställa till förfogande
för medborgarna, var dessa rättigheter avgörande för att
tillförsäkra arbetarklassen genuin delaktighet i samhället som
aktiva, jämställda medborgare och politiska aktörer.
Olika kritiker har, möjligen med viss rätt, hävdat att Marshall
undervärderade betydelsen av den politiska organisering och kamp,
i synnerhet arbetarrörelsens, som ledde till etableringen av välfärdsstaten
och det sociala medborgarskapets rättigheter. Tiden efter
1980 har dessutom visat på att utvecklingen av det moderna medborgarskap
som Marshall pekade på i hög grad är reversibel om de
politiska styrkeförhållanden ändras. I takt med att grupp efter
grupp lämnades utanför medborgarskapets rättighetssystem hade
redan vid 1980-talets mitt, hävdar Ralph Dahrendorf (1985), det
reellt existerande nationella medborgarskapet i den Europeiska
Unionens medlemsländer fått karaktär av en exkluderande snarare
än en inkluderande princip.
I likhet med den franska sociologen Löic Wacquant (1996a) vill
jag därför betona att social exkludering, som jag här använder det,
är uttryck för en avancerad marginalitet. Det vill säga att de
39