Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

SOU 2006:59 Den sociala exkluderingen i Sverige
konvergerar med den nyliberala politiska vändningen i Sverige i
allmänhet och, i förlängning, även med den typ av åtgärder för
social inkludering och integration som är utmärkande för EU:s Lissabonprocess
(Schierup, Hansen och Castles 2006, kap. 3). Integrationspolitikens
paralleller med näringslivspolitiken framgår bland
annat av en rad offentliga utredningar (till exempel SOU 1996a;
1996b; 1996c; 1996d; Departementsserien 2000), som producerats
sedan mitten av 1990-talet, och som har lagt grunden för dagens
svenska integrationsåtgärder (see Soininen 1999; se även Hertzberg
2003).
Honnörsorden är även här livslångt lärande, anställningsbarhet,
entreprenörskap och etnisk driven småföretagsamhet, invandrare
som en flexibel resurs för regional ekonomisk växt, samt en förmodat
tillväxtstimulerande ”mångfaldshantering” inom företagen. Detta
har även påverkat synen på föreningar bildade på etnisk grund
(Ålund och Reichel 2005). Medan tonvikten i 1970-talets invandrarpolitiska
reformer och statliga stödåtgärder principiellt låg på
invandrarorganisationernas demokratiska deltagande och inflytande
fokuserar den offentliga bidragsverksamheten i dag på projektstöd
för föreningar med ”integrationsfrämjande” aktiviteter riktade mot
”anställningsbarhet”. Den idémässiga grunden för stödet till
invandrarorganisationerna har således ändrats från en föreställning,
vid 1970-talets mitt, om potentiellt autonoma korporativa aktörer i
det civila samhället (Borevi 2002, 2004; Soininen 1999) mot en
föreskriven roll som marknadsorienterade intressenter i sysselsättningsprojekt
och lokala och regionala ”utvecklingspartnerskap”
(se vidare Andersson 2004; Ålund och Reichel 2005).
Den svenska modellens politiska praxis, driven av en fördelningspolitisk
ideologi och strävan mot ett jämlikt utfall har även
inom integrationspolitikens domän fått ge vika för en ideologi och
praxis driven av marknadsekonomiska incitament och som fokuserar
på lika möjligheter. Det vill säga att skapa en rättvis spelplan
(som det yttrycks i liberal anglosaxisk terminologi) för individernas
aktörskap. Ett betydande mått av social ojämlikhet anses
utifrån detta synsätt vara ett sunt incitament för innovation, entreprenörskap
och individuell karriärsmotivation. Men det måste skapas
institutionella och strukturella betingelser för fair play även för
dem som av historiska och strukturella orsaker har kommit att
”exkluderas” från spelplanen. Det vill säga reella möjligheter för
individen att inkluderas i spelet och därmed öka sitt kulturella och
sociala ”kapital”.
57