Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59 (pdf 2,9 MB) - Regeringen

Den sociala exkluderingen i Sverige SOU 2006:59
tiska inbrytningen tillbaka under 1990-talet av ett brett vänster-höger
samförstånd om en integrationspolitisk nyorientering (se vidare
Schierup, Hansen och Castles 2006, kap. 8). Propositionen Sverige,
framtiden och mångfalden (Proposition 1998), som presenterades
för Riksdagen 1997, var baserad på en kritisk granskning av invandrarpolitiken
och dess institutionella praktiker vilket resulterade i
formuleringen av dagens integrationspolitik.
Den nya integrationspolitiken avsågs att bli en politik för hela
befolkningen grundad på den kontinuerliga utvecklingen av samhällets
institutioner: arbetsmarknaden, utbildningssystemet, boendet,
vård och omsorg, kulturlivet, och så vidare. Integrationspolitiken
skulle utgå ifrån ”befolkningens faktiska sammansättning och
bakgrund och ta [. . .] till vara alla de kompetenser och erfarenheter
som finns inom landet” (Proposition 1997b: 20 ). Samhällets ”etniska
och kulturella mångfald” skulle således ”tas som utgångspunkt för
den generella politikens utformning och genomförande på alla
samhällsområden och nivåer” (Proposition 1997b: 19). Men integrationspolitiken
skulle ta särskild hänsyn till alla som förfördelats
på bakgrund av sin etniska eller kulturella bakgrund. Kampen mot
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism skulle prioriteras
(Proposition 1997b: 19–22). Alla medborgare, framför propositionen,
är ansvariga för denna integration, vilken alltså inte bör förstås
primärt som en fråga för invandrade, utan ha utvecklingen av
ett integrerat mångetniskt samhälle som mål. Propositionen poängterar
att detta innebär byggandet av en ny svensk identitet och en
omförhandlad nationell gemenskap, där uppslutningen kring gemensamma
grundläggande demokratiska värderingar har ”större betydelse
för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung”
(Proposition 1997b: 23). Till dessa värderingar hör även ”rätten att
vara olik”. Men i motsättning till den korporativa andan i 1970talets
invandrarpolitiska reformer (se vidare Soininen 1999; Schierup
1991b; och Schierup, Hansen och Castles 2006, kap 8) anses
det nu att frågan om etnisk och kulturell identitet först och främst
måste vara en fråga för individen (Proposition 1997b: 23).
Såväl höger som vänster, fack och näringsliv har bejakat den nya
integrationspolitiska reformens intentioner och, retoriskt, nyckelorden
”integration” och ”mångfald”. Även om det i själva verket
finns betydande skiljaktigheter vad avser problemanalys och i fråga
om vilka åtgärder som anses mest lämpliga för att främja mångfald
och integration (se vidare Schierup, Hansen och Castles 2006) vill
jag hävda att millenieskiftets integrationspolitiska agenda i praxis
56