Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

alltså ger vid handen att man under antiken också har utfört blodig koppning vid vilken
man alltså har använt sig av blodristande redskap.
I fråga om benämningarna på ett blodristande redskap använda under antiken kan
vi konstatera att åtminstone Celsus använder en benämning på ett dylikt redskap vars
grundform är scalpellum 1 d.v.s. en lansett. Det kan vidare konstateras att en s.a.s. indirekt
benämning på redskapen i fråga framgår av den ofta i samband med uppgifter om koppning
på latin förekommande benämningen Cucurbitulae sine ferro, 2 ”blodkoppar utan
järn”. Varvid benämningen sine ferro står för torrkoppning. Och med ordet ferro avser
man alltså det blodristande redskapet.
När det gäller de blodristande redskapen är vi tyvärr tvungna att ty oss till avbildningar
och beskrivningar. Vi har en avbildning av kirurgiska redskap som ger en antydan om
vilka slag av redskap som har använts i blodristande syfte. För åtminstone en del av de
redskap som syns på en avbildning av ett etui med kirurgiska redskap placerat mellan ett
par med öglor försedda blodkoppar, torde just vara sådana redskap. I det uppslagna etuiet
syns sex något olika redskap av vilka åtminstone ett par av dessa kan tolkas som ett slags
lansetter utnyttjade till upphackning av sår i samband med koppning. Av bilden framgår
att dessa lansetter är redskap med en mot spetsen avsmalnande jämnbred kniv med en
vass spets. I mitten på redskapet syns ett handtag. Den andra ändan påminner mera om
en kniv med en på den ena sidan böjd egg. Och det är givetvis den vassa spetsiga ändan på
redskapet som användes till att rista upp eller hacka upp såren i huden med. Avbildningen
härstammar från Asklepiostemplet invid Akropolis i Aten. 3
Slutligen har vi en uppgift om användningen av ett blodristande redskap alldeles från
slutet av antiken på övergången till tidig medeltid. Paulus från Egina, som levde under
första hälften av 600-talet e.Kr. talar i ett avsnitt om koppning i ett av sina medicinska arbeten
om användningen av ett blodristande redskap ett slags ”koppsnäppare” som är sammansatt
av tre likadana knivar, [ σμιλιον, σμιλια ; scalpellum, scalpellis] vilka är förenade
med varandra. Men han konstaterar dock att ett redskap av denna typ är obrukbart och
rekommenderar den enkla lansetten. 4
De medeltida blodristande redskap som har varit i användning påminner i mångt
och mycket om de motsvarande antika redskapen. Även om blodkopparna sedan antiken
också har använts vid torrkoppningen, så har de givetvis också utnyttjats vid den blodiga
koppningen till att dra ut blod med. Ett förfarande som man faktiskt under medeltiden har
dokumenterat i samband med en del av de koppningsscener på vilka man ser blodristande
redskap i användning. 5
Beträffande formen och utseendet på redskapen kan det konstateras att dessa enligt
bevarade avbildningar består av ett slags koppjärn med en olivformad klinga som nedtill
avslutas i en vass spets. I mitten på redskapet ses ett spiralformat handtag och upptill av-
1 Celsus 1948, s. 166, ”Ubi inhaesit, si concisa ante scalpello cutis est, sanguinem extrabit ...”
2 Aretaios XXIV 1828, s. 244.
3 Lampros 1895, s. 15.
4 Paulos von Aegina 1914, s. 508; Pavlvs Aegineta II 1924, s. 82.
5 Ms Sloane 6 Bl 177r, Sudhoff 1914, Taf. XXXXVII.
102