Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

granne fanns det en gammal gumma som färdades som också lärde mig redan när jag
var riktigt liten ...” 1 eller att ”varför skulle jag inte ha lärt mig då mor var, då mor kunde
koppa” 2 eller vidare att ”jag hade lärt mig masserandet och koppandet av min mor, hon
började lära mig då jag var tolv år gammal, min mor dog då jag var 17 år och då började
jag massera och koppa även främmande” 3 eller att ”yrket gick åtminstone delvis från mor
till dotter” 4 samt slutligen som en kopperska själv svarar på intervjuarens fråga, så du var
med då mamma koppade också, ”ja jag var med i det från jag började på från jag var så
liten så jag satt nog och iakttog vad som skedde” 5 samt slutligen att ”kopperskan Riikka
hade fått denna konst av sin mor”. 6
Men i de fall det inte var direkt av sin mor som kopperskan hade lärt sig konsten att
koppa, kunde det också vara hennes mormor eller någon annan äldre kvinnlig släkting
som hade lärt henne att koppa. Om den koppningskonst som en kopperska hade lärt sig
av sin mor men även av en äldre närstående släkting sade man att den hade gått i arv, vilket
alltså tycks ha varit mycket vanligt. Det berättas t.ex. ”att kopperskorna förr hade lärt
sig sitt yrke av någon av sina närmaste släktingar, t.ex. av sin mor” 7 eller ”att kopperskorna
hade varit kvinnor och sina kunskaper har de fått av äldre generationer” 8 eller vidare som
en kopperska säger ”att koppningskonsten har gått i arv men även så som inlärd då man
har sett hur det går till, hungern har lärt en att koppa och massera” 9 samt slutligen att ”sin
yrkeskunskap har de vanligen ärvt av sin mor eller mormor”. 10
Ett drag som framgår när det gäller koppningskonsten som en kopperska hade förvärvat
genom att få den i arv var att man ansåg att just en sådan kopperska som hade ärvt sitt
yrke var en riktig yrkeskopperska som man litade på mer, än på de kopperskor som på
andra sätt hade skaffat sig sin kunskap i att koppa.
Bruket med koppningskonsten som gick i arv från en generation till en annan har inte
enbart gällt koppningen utan det var även vanligt inom den folkliga läkekonsten i allmänhet
att botaren eller boterskan hade ärvt sina kunskaper av en äldre generation av botare,
i regel då inom samma släkt. 11
Att stjäla konsten att koppa var ett annat sätt på vilket kopperskorna hos oss hade
lärt sig att koppa, och om vilket det berättas att det alltså har varit på eget initiativ som de
hade lärt sig konsten eller skickligheten i att koppa. Det vanliga har då varit att de någon
gång har varit med och sett på hur det gick till då man koppade och därvidlag tagit lärdom,
eller som det sägs att ”nå nu lär man sig den konsten då man en gång ser, den som
nu annars bara vill göra det ...” 12 eller att ”sannolikt har de skaffat sig sin skicklighet genom
1 SKSÄ 8:4. 1961. Kylmänen, Liisa. Ylikiiminki.
2 SKNA 1018:2, A:10. 1961. Tuomi, Tuomo. Kaustby.
3 SKS KRA. Aaltonen, Marita. Kansanlääkintä 1, s. 1. 1977–78. Letala.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 92, s. 20. Kumo. 1972.
5 SLS, band 1973:95. Häggman, Ann-Mari, s. 18. 1973. Korsnäs.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 113, s. 7. Suonenjoki. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 29, s. 9. Kides. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 114, s. 14. Pudasjärvi & Puolanga. 1972.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 245, s. 112. Kauhajoki. 1972.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 313, s. 23. Pihtipudas. 1972.
11 Se t.ex. af Klintberg 1980, s. 9–17.
12 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 67, s. 4. Parkano. 1972.
256