Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

en minst lika arbetskrävande uppgift att framställa en ordentligt fungerande kopphornshinna
av råa urinblåsor. 1
Det första man gjorde med den tillvaratagna urinblåsan var att tömma den ordentligt
på all urin. Därefter tvättade man den väl med varmt vatten så att den blev ren, samtidigt
som man såg till att den inte kom åt att stelna, eller som det sägs att ”sedan när svinet slaktades
tog man ur det urinblåsan och den tvättade hon väl med varmt vatten att den inte
stelnade”. 2
Sedan tog man ett litet rör t.ex. ett helt och starkt halmstrå av råg som man stack in i
mynningen på urinblåsan. Med hjälp av halmstrået blåste man nu in luft i urinblåsan, så
mycket som det gick, och som nu töjde ut och blev stor. Slutligen togs halmstrået bort och
mynningen på urinblåsan bands fast ordentligt. 3 Därefter började man skava eller gnugga
den uppblåsta urinblåsan, antingen då mot en bänk, ett bräde eller direkt mot stuggolvet,
en åtgärd som man länge och väl höll på med. 4 Allt emellanåt öppnade man mynningen
och stack in halmstrået och blåste in mera luft i urinblåsan. Vartefter gnuggningen pågick
och mera luft blåstes in blev väggarna i urinblåsan allt tunnare, samtidigt som dess volym
ökade efter hand som ny luft blåstes in. Efter det att man under en längre tid hade hållit
på med att gnugga och blåsa in mera luft hade man fått en urinblåsa som nu var mycket
tunn, och som det heter, stor som ett manshuvud när man blåste upp den. 5 När urinblåsan
sedan ansågs vara tillräckligt stor och tunn blåste man upp den igen så mycket som det
gick, och tog litet fiskargarn med vilket man band fast mynningen så hårt att luften skulle
hållas i blåsan. 6
Den uppblåsta urinblåsan hängdes därefter upp i en sparre i takåsen eller i närheten av
spisen i stugan där den i rumsvärmen nu fick torka. 7 Det sägs att man lät urinblåsan torka i
ca en veckas tid och att man därefter hade fått ett ämne till den s.k. kopphornshinnan som
bestod av ett torrt, mycket tunt genomskinligt pappersliknande material men som samtidigt
var mycket segt och starkt. 8 När man sedan skulle använda den torkade urinblåsan till
kopphornshinna så klippte man bara åt sig en liten bit av passlig storlek som sedan lades i
blöt i vatten för att mjukna. 9 Den lilla uppmjukade biten av kopphornshinnan placerades
1 En smula förvånande i detta sammanhang är att de mest detaljerade och bästa redogörelserna över framställningen
av kopphornshinnor faktiskt ingår i det yngre upptecknade materialet. Något som eventuellt bör tolkas så
att då man i äldre tider skrev ner sina redogörelser eller berättade om tillverkningen av kopphornshinnor var det
kanske så allmänt bekant att det inte behövde någon närmare presentation. För jag kan knappast tro att man inte
skulle ha gjort kopphornshinnor på samma sätt då, som man nu senare beskriver det.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 113, s. 4–5. Suonenjoki. 1973.
3 SKS KRA. Oulasmaa, Siiri. E 241:90. 1959. Suistamo; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 113, s. 5. Suonenjoki.
1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 286 s. 3. Taipalsaari. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 113, s. 5. Suonenjoki.
1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 113, s. 5. Suonenjoki. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 24. Libelits.
1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 24. Libelits. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 60, s. 26. Kangasniemi. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 113, s. 5. Suonenjoki.
1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 24. Libelits. 1972; EI 1976:1. Strandberg, H., s. 10. 1976. Korsnäs; EI
1977:1. Strandberg, H., s. 13. 1977. Korsnäs.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 285, s. 6. Kourilehto. 1972; SLS, band 1973:95. Häggman, Ann-Mari, s. 22.
1973. Korsnäs; SKSÄ 210:15. 1975. Rausmaa, Pirkko-Liisa. Heinola lkm.; EI 1976:1. Strandberg, H., s. 10. 1976.
Korsnäs.
87