Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Själva finslipningen av eggen på den färdigsmidade koppyxan var någonting som kopperskan
sedan själv i regel brukade utföra och som hon också i samband med användningen
allt emellanåt brukade upprepa. Varvid hon då gjorde, som det berättas att ”vässa
yxan på en brynsten och slipa den på en läderrem” 1 men också att ”där vässte hon den och
många gånger spottade hon på den där brynstenen och vässte den mycket vass”. 2 Men det
sades också att man i stället för att använda spott kunde ”vässa koppyxan vass på en sten
slip tillsammans med olja”. 3 Huvudsaken var i alla fall att resultatet av allt slipandet eller
vässandet var att eggen på koppyxan blev, som man uttryckte sig att ”koppyxan var vass
som en ormtunga”. 4
Men ibland var det inte tillräckligt bara med att eggen på koppyxan hade slipats vass.
Man måste också få den att hålla sig vass och därför har man, så som det sägs, även härdat
eggen på koppyxan. En smed från Paavola i Nordösterbotten på 1930-talet konstaterar att:
”Koppyxan när den framställdes så härdades den i kvinnomjölk, när en kraftig kvinna inte
hustru, en ogift kvinna hade fött det första barnet och mjölkat mjölk från sin tiss i en kopp
och i denna har koppyxan härdats, så har den blivit bra.” 5
Det att man på ovan citerade sätt har härdat koppyxan kan väl jämföras med den magi
som var knuten till järnets uppkomst och som påträffas i Kalevala där det talas om trenne
skyddsgudinnor och dessas ur sina bröst utgjutna mjölk av olika färger och ur vilken smidesjärnet,
det skarpa stålet och det spröda gjutjärnet har uppstått. 6
En av orsakerna till att kopperskan som använde koppyxan, ansåg att den bäst tjänade
sitt ändamål när eggen var ytterst vass, ligger i att en välvässt skarp fin egg skar upp
mycket tunna små och som det sägs, nätta sår i huden ur vilka bloden kom åt att rinna.
Eller som det också uttrycks att ”kniven var slipad vass så att det inte blev breda sår”. 7 Den
andra orsaken var helt enkelt den, att själva upphackandet av såren knappast kändes för
dem som blev behandlade när eggen på koppyxan var ordentligt vässad eller som det hela
skildras redan i slutet av 1800-talet med följande ord: ”hennes koppyxa sades vara så vass
att inte det väl baddade köttet kände av dess huggningar”, 8 men som det också långt senare
konstateras att ”nog berättade de där som koppades också att koppyxans hackande kändes
som när en loppa bet och såren blev så nätta och varades inte” 9 eller att ”det gjorde litet ont
... om den inte var helt vass”. 10 Allt det här bidrog till att kopperskan, förutom det att hon
hade sett till att hon hade en koppyxa med en välvässad egg att hon också bemödade sig
om att förvara den omsorgsfullt och väl och därvidlag hindra den från att bli ovass och
1 SKS KRA. Ekman, E.J. 2382. 1939. Sysmä.
2 SKSÄ 210:15. 1975. Rausmaa, Pirkko-Liisa. Heinola lkm.
3 SKS KRA. Jokela, J.V. PK 43:7846. 1938. Brahestad.
4 SKS KRA. Jokela, J.V. PK 43:7846. 1938. Brahestad.
5 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 21996. 1933. Paavola.
6 Kalevala 1948, s. 72.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 132, s. 12. Pielavesi. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 151, s. 27. Nivala. (1880) 1972.
9 SKS KRA. Jokela, J.V. PK 43:7846. 1938. Brahestad.
10 SKNA 785:2, B:40. 1961. Virtaranta, Pertti & Helmi. Rymättylä.
109