Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

framgår berör de första åtgärderna rengöringen av koppningsredskapen. Koppyxan har i
regel direkt efter användningen sköljts innan den lindades in. Och i fråga om kopphornen,
sägs det enligt uppgifter om förhållanden fr.o.m. början av 1900-talet att kopperskan tvättade
hornen innan hon packade ner dem. Och enligt uppteckningar från senare tider har
tvättandet kunnat göras med ammoniak, en trasa och tvål, med grov sand, samt med hjälp
av glödhett vatten, åtgärder som i regel vidtogs direkt efter koppningen.
Till det som man gjorde med den som blev koppad har det enligt uppgifter från början
av 1900-talet hört att benen tvättades, bands om och man satte vita linnestrumpor på
dem, eller vidare som det heter senare, att den som blev koppad tvättades väl och ombads
att gå och lägga sig. Mer förhållningsregler än så här har inte getts.
5.8.2 Välbehandlade koppningssår läktes i regel snabbt efteråt
Men innan vi avslutar hela det omfattande kapitlet om fastdragningen av kopphornen och
upphackningen av såren bör vi se närmare på vad som till slut hände med alla de upphackade
såren. En sak som rätt så ofta omtalas i uppteckningarna är vad som sedan hände
med de i huden upphackade koppningssåren, vilka hade behandlats enligt kopperskornas
uppfattning på bästa möjliga sätt. Varvid det frågas om såren läktes helt och hållet eller om
de kom att lämna några spår efter sig och hur pass länge tog det för dem att läka. Och slutligen
vad det berodde på att de trots bristfälliga hygieniska förhållanden i så fall har läkts.
De i huden upphackade koppningssåren har i de allra flesta fall faktiskt läkts inom en
rätt så kort tid – ett par, tre dagar eller senast efter en vecka då skorporna, som bildats på
såren också hade fallit av utan att efterlämna några som helst märken. Och efter ett par,
tre veckor hade såren i regel blivit så pass bra att de nu var, som man uttryckte sig, helt och
hållet osynliga utan att man egentligen hade skött om dem på något speciellt sätt.
Det sägs också att t.o.m. de koppningssår som uppstått i ansiktet, där man också har
koppat har läkts med tiden. Om koppningssår som läkts heter det redan på 1930-talet t.ex.
att ”såren läks på ett dygn” 1 eller att ”1–3 dagar räcker det för såren att läkas” 2 eller att ”av
koppandet kommer jag ihåg att såren aldrig skulle ha varit svårläkta” 3 eller vidare som det
sägs i uppteckningarna av långt senare datum att ”det blev nog sådana där ärr för en viss
tid, men de läktes sedan” 4 eller ännu senare att ”vanligtvis så läkte såren rätt så snabbt och
aldrig började de ilskas, små ärr påminde för en liten tid om koppandet” 5 samt slutligen
att ”och så tvålade vi in det på nytt och efter några dagar föll skorporna av, det blev inte
just några märken”. 6
Trots att det framgår att koppningssåren i regel ha läkts efter några dagar bör det dock
konstateras att det nog också föreligger uppgifter om att koppningssåren inte riktigt har
velat läkas i normal ordning, utan att dessa efteråt har blivit svårläkta. Och orsaken till att
1 SKS KRA. Tienari, Matti. 702. 1939. Kuusamo.
2 SKS KRA. Tienari, Matti. E 155:288–293. 1938. Kuusamo.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 279, s. 27. Räisälä. 1972.
4 SKNA 949:1, A:05. 1961. Flinkman, Terttu. Kumo.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 137, s. 9. Padasjoki. 1972.
6 EI 1976:1. Strandberg, H., s. 14–15. 1976. Korsnäs.
238