Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

då brukade samlas var i regel kvinnor men även män som sökt sig till någon gård till vilken
en kopperska hade kommit för några dagar för att koppa. 1
De använda redskapen bestod av det bekanta blodsamlande kopphornet kupud, som
var tillverkat av ett avsågat horn från nötboskap med ett hål i toppen kring vilket man till
sist hade fäst en tunn hinna av svinister.
Upphackningen av koppningssåren gjordes med en liten av järn tillverkad koppyxa, ca
10 cm lång, och som kallades för kupukirves eller kupurauga. Med en dylik hackades 4–5
sår upp i huden. 2
Och de sjukdomar eller krämpor mot vilka det sägs att man har koppat, har då varit
sjuka skuldror, susande öron, halsåderssmärtor, men även mot flytande eller när reumatism
inträffar. Enligt den folkliga uppfattningen så var koppningen en metod för att sätta
bloden i rörelse och avlägsna den dåliga bloden. 3
Den som utförde vårdmetoden, var sedan gammalt kopperskan den kringvandrande
folkliga ”doktorn” som på estniska har kallats för kuputaja, kuppija, kuppar, kuppari, kupulaskija,
kupumoor samt kupparimuori. I regel var hon alltså en kvinna, men även manliga
koppare, kuppar har förekommit. Det berättas t.ex. om en manlig koppare, som vandrade
omkring i byarna med en hornsäck på ryggen och den som önskade låta sig ådras eller
koppas, hade då en möjlighet till detta. Den ersättning som människorna gav kopperskorna
utgjordes av matvaror.
Avslutningsvis konstateras det att bastun har i Estland haft samma stora betydelse i
fråga om koppningen som i Finland och att redskapen har varit likadana. 4
7.3.4 Ryssland
I likhet med de tidigare kortfattade beskrivningarna av koppningen i grannländerna, kan
vi inledningsvis konstatera att medicinens historia i Ryssland fram till början av 1800-talet
har bl.a. beskrivits av läkaren W.M. Richter i det tredelade verket Geschichte der Medicin
in Russland från 1813–1819. I verkets första del ingår, dels ett kapitel med en närmare
beskrivning av ångbadet och dess sedan mycket länge tillbaka utbredda användning i
Ryssland och dels ett kapitel med en noggrann redogörelse över de i landet brukade husläkemedlen
och de härvidlag utnyttjade medicinalväxterna. 5
När det gäller benämningarna på koppningsredskapen i Ryssland är det lämpligt att
hänvisa till M. Murkos artikel Die Schröpfköpfe bei den Slaven. Slav. bańa, bańka, lat. balnea
från 1913, och i vilken författaren inom ramen för Wörter und Sachen-begreppet söker
en tillfredsställande förklaring och övergång i betydelsen till de olika inom de slaviska
språken, inklusive storryskan använda benämningarna på bl.a. kopphornen respektive
blodkopparna och deras historia. 6
1 Habicht 1972, s. 101–102.
2 Habicht 1972, s. 100–101.
3 Habicht 1972, s. 100–101.
4 Habicht 1972, s. 101–102.
5 Richter 1813, s. 76–83, 89–139.
6 Murko 1913, s. 1–42.
323