Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

I samband med att man då har bett bykopperskan att komma till gårds för att koppa bör
man också minnas att det på den tiden då man verkligen utnyttjade hennes tjänster inte
alltid har varit så enkelt att kontakta henne. För att bykopperskan skulle få reda på att man
önskade att hon skulle komma till en viss gård i byn vid en bestämd tidpunkt var man
tvungen att antingen själv uppsöka henne och be henne komma eller som det sägs att ”de
som behövde vård gick för att be kopperskan att komma hem till sig ...” 1 Mera sällsynt var
det däremot att man bad kopperskan per brev att komma 2 men det har förekommit. Men
det berättas också att man har utnyttjat någon som hade ärende åt det håll där kopperskan
bodde och bett den personen att framföra meddelandet om att man önskade att hon skulle
komma och koppa eller som det helt kort heter att ”de skickade bud om att de ville ha mig
att komma”. 3 Men givetvis har man också, såvida det var möjligt utnyttjat telefonen och
”ringt efter kopperskan när man ville ha henne till gårds ...” 4
Bykopperskan måste också hämtas och föras hem eftersom det oftast nog inte räckte
med att man bara på ett eller annat sätt meddelade kopperskan om att man önskade att
hon skulle komma och koppa. För under de förhållanden som var rådande på landsbygden
på den tiden var man också tvungen att sköta om att kopperskan transporterades till
den gård dit man hade bett henne komma och koppa.
Vanligast har det då varit att man då detta bara var möjligt hämtade kopperskan med
hästskjuts, d.v.s. med häst och kärra. Behövde man henne på vintern hämtades hon med
häst och släde eller eventuellt med brädskrindan. Eller som en kopperska uttrycker sig
”de kom efter mig med stora vackra hästar med släden på vintern och på sommaren med
fjäderkärran ...” 5 och ”då det var vinter kom de efter mig med brädskrindan och det bar
iväg ...” 6 Ute i skärgården har man använt både häst och båt då man hämtade kopperskan. 7
Var det frågan om kortare sträckor kunde kopperskan dock ta till sparkstöttingen ”nog
brukar jag vara sparkande många gånger”. 8 Om det gällde längre koppningsresor fick hon
lov att ta bussen. Men en kopperska berättar också att man t.o.m. kunde hämta henne
med bil på senare tid, ”nu kom de till gårds en hel del efter mig med hästar och med bilar
på senare tider”. 9 Men det räckte givetvis inte med att man hämtade henne till gårds med
hästskjuts. Man var också tvungen att se till att hon kom hem också eller som det heter att
”kopperskan hämtades med häst och fördes tillbaka på samma sätt” 10 samt att ”en del kom
med häst efter mig och skjutsade hem mig också”. 11
I fråga om bykopperskorna som kom till gårds på en på förhand avtalad tid behövde
man inte mera meddela om hennes ankomst eftersom man ju redan på förhand i samband
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 270, s. 21. Idensalmi & Lapinlax. 1972
2 SKNA 1018:2, A:10. 1961. Tuomi, Tuomo. Kaustby.
3 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 12. 1976. Esse.
4 EI 1977:1. Strandberg, H., s. 4. 1977. Korsnäs.
5 EI 1976:1. Strandberg, H., s. 8. 1977. Korsnäs.
6 EI 1977:1. Strandberg, H., s. 5. 1977. Korsnäs.
7 SKSÄ 402:9. 1969. Virolainen, Pekka. Fredrikshamn.
8 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 19. 1976. Esse.
9 EI 1976:1. Strandberg, H., s. 4. 1976. Korsnäs.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 129, s. 1. Vesilax. 1972.
11 SLS, band 1973:95. Häggman, Ann-Mari, s. 91. 1973. Korsnäs.
157