Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Bayfield inleder sin historiska redogörelse över koppningen 1 med att konstatera, att det
är sannolikt att koppningskonsten har kommit från Mesopotamien, där den har använts
av assyrier, babylonier och kaldéer till Fenicien därifrån den sedermera skulle ha överförts
till Egypten, där man åtminstone enligt Herodotos, skulle ha använt såväl blodig, som
torr koppning. 2 Och från Egypten skulle koppningen ha överförts till Grekland, 3 men det
påpekas också att vårdmetoden även påträffas på andra håll i världen. Han säger t.ex. i en
fotnot i samband med japanerna att akupunktur inte är det samma som koppning eftersom
man därvidlag inte avtappar blod. 4
Och under antiken i Grekland koppade man till att börja med med en kurbits, som i
toppen hade en öppning genom vilken man sög ut luft. Men att man redan på Hippokrates
tid också har använt sig av uppvärmbara blodkoppar av metall i olika former och storlekar.
5 Både Celsus och Galenos, som var verksamma i Rom i början av vår tideräkning,
ger detaljerade beskrivningar av såväl den blodiga koppningen som torrkoppningen. 6
Även Rhazes (850–923) använde sig i stor utsträckning av koppning och detta tillsammans
med åderlåtning samt att den mekaniska koppsnäpparen hade börjat användas på
1600-talet. 7 Det sägs också att även om den gamla vårdmetoden uppskattades bland läkarna
i Europa, så sjönk dess anseende som en följd av att man hade introducerat varma
bad i såväl England som på kontinenten, varvid koppningen då kom att utövas av de
allmänna tjänarna vid dessa badinrättningar och att kirurgerna ville inte identifieras med
dessa personer. 8 Slutligen redogörs det för bruket av torrkoppning i Ryssland och i Italien
samt för de på senaste tiderna konstruerade redskapen med vilka t.o.m. patienten själv
kan koppa sig. 9
Konst. Lampros utgav på grekiska 1895 en forskningshistorisk beskrivning av koppningen
i form av redogörelsen Περι σίκυων και σικυασεως παρα τοις αρχαιος d.v.s. om
blodkoppar och koppning i forntiden. En redogörelse, som egentligen är en katalog över
en samling bevarade antika blodkoppar. 10 Katalogen är skriven medan koppningen ännu
var i bruk i slutet av 1800-talet. 11 Sin beskrivning inleder han med en noggrann och illustrerad
redogörelse över hur pass förträffliga de i slutet av 1800-talet använda blodkopparna
är. 12 Därefter övergår han till att på basis av bevarade föremål, avbildningar och uppgifter
givna dels av de antika och dels av senare tiders medicinska skriftställare beskriva de olika
blodsamlande redskapen. 13 Också de av olika växter tillverkade blodsamlande redskap såsom
t.ex. Cucurbita lagenaria och som använts under antiken har här uppmärksammats. 14
1 Bayfield 1823, s. 36–71.
2 Bayfield 1823, s. 41–43.
3 Bayfield 1823, s. 45.
4 Bayfield 1823, s. 46–47.
5 Bayfield 1823, s. 50–53.
6 Bayfield 1823, s. 56–58.
7 Bayfield 1823, s. 60–63.
8 Bayfield 1823, s. 63–64.
9 Bayfield 1823, s. 66– 67, 70.
10 Fuchs 1895, s. 70.
11 Lampros 1895, s. 1.
12 Lampros 1895, s. 2.
13 Lampros 1895, s. 2–3.
14 Lampros 1895, s. 3–5.
49