Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

man då koppat på den del av kroppen där det värkte, d.v.s. vid värk i ryggen koppade man
på ryggen eller på sidan av ryggen. 1 Men vårdmetoden har också utnyttjats mot värk i axlarna
och i höfterna liksom även mot olika slag av värk i lederna, så som t.ex. mot giktvärk
men också mot växtvärk. 2 Och om det värkte i benen eller i fötterna så koppade man t.ex.
på fötterna. 3 Vidare talas det om koppning mot bulnader och svullnader, men även vid
sting eller håll (hugg) som en början till lunginflammation har man använt vårdmetoden. 4
En sällsynt form av koppning som i dessa uppteckningar omtalas i ett par enstaka fall
är torrkoppningen som kallas för ”krukning” och som har använts mot ont i magen. 5
I Sverige har det i regel varit kvinnor som har koppat och som har kallats för kopperskor,
koppkäringar eller koppgummor i olika dialektala former. Ofta sägs det också,
sannolikt under påverkan av frågeställningen i frågelistan, 6 att barnmorskan på orten har
varit s.a.s. skyldig att utföra koppning och att hon därför skulle ha hållit sig med fabrikstillverkade
koppningsredskap. 7
Men förutom att det vanligtvis var kvinnorna som utförde koppningen, finns det också
ett fåtal uppgifter om att männen, vid sidan om att dessa i regel har åderlåtit också har
koppat. Dessa kallades då för koppare eller koppgubbar. 8
Även om åderlåtningen i regel har varit en uppgift för männen så talas det i enstaka fall
om kvinnliga kopperskor som också slagit åder, om åderlåterskor. 9
I fråga om jämförelsen mellan koppningen i Sverige och Finland kan man slutligen
säga att det finns en sak som skiljer, och det är den att de kvinnliga kopperskorna också
har åderlåtit samt att de manliga åderlåtarna även har koppat. Men det som mest verkar
ha varit annorlunda var att man i Sverige, i regel tycks ha koppat inne i stugan invid spisen
och inte i bastun som i Finland. Något som sannolikt får ses mot bakgrunden av att bastun
i Sverige, med undantag av bastubadstrakterna i Värmland, inte har använts allmänt för
bastubad i samma omfattning 10 som i Finland, där bastuns viktigaste användning just har
varit för bastubad 11 och i vilken koppningen bäst lät sig utföras.
7.3.2 Norge
När det gäller grannlandet Norge, så är det förutom ett kort omnämnande av blodtappningsmetodernas
historia som bakgrund, främst användningen av koppningen i de nord-
1 ULMA 12979, s. 5. 1939. Kumla; ULMA 9922, s. 5. 1936. Arbrå; ULMA 10429, s. 23. 1937. Ytterhogdal.
2 ULMA 10455, s. 4. 1937. Bjurholm; ULMA 9850, s. 7. 1936. Våmhus; ULMA 10359, s. 7. 1937. Korsberga.
3 ULMA 10455, s. 4. 1937. Bjurholm; ULMA 11276, s. 8. 1938. Östervåla; ULMA 17537, s. 7. 1945. Ljusdal.
4 ULMA 12979, s. 6. 1939. Kumla; ULMA 9922, s. 5. 1936. Arbrå; ULMA 10429, s. 5. 1937. Nordmark; ULMA
12979, s. 6. 1939. Kumla.
5 ULMA 11690, s. 5. 1938. Fläckebo; ULMA 9885, s. 9. 1936. Järna.
6 Campbell 1936, ULMAs frågelista M 101, fråga 3.
7 ULMA 10455, s. 9–10. 1937. Bjurholm; ULMA 11690, s. 1–2. 1938. Fläckebo; ULMA 19509, s. 17. 1948. Ventlinge.
8 ULMA 10429, s. 1. 1937. Nordmark; ULMA 10727, s. 1. 1937. Skede; ULMA 15677, s. 1–3. 1942. Råggärd;
ULMA 19509, s. 3. 1948. Ventlinge; ULMA 12979, s. 2. 1939. Kumla.
9 ULMA 11276, s. 3. 1938. Östervåla; ULMA 17537, s. 1. 1945. Ljusdal; ULMA 10455, s. 2. 1937. Bjurholm; ULMA
10181, s. 4. 1937. När; ULMA 9930, s. 1. 1936. Agnetorp.
10 Talve 1960, s. 146–147.
11 Talve 1960, s. 325.
319