Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

medan den som blivit koppad ännu låg eller satt kvar i bastun, tvättade eller åtminstone
sköljde kroppen och speciellt de kroppsdelar som hon hade koppat för att få bort de allra
sista resterna av bloden ur såren.
Vid denna tvättning eller sköljning har kopperskan använt såväl tvål som varmt eller
ljumt vatten som vanligtvis fanns till hands i bastun och som hon göt över den bara kroppen.
Men det heter också att man med avsikt har avslutat genom att skölja kallt vatten
över såren för att få dessa som man sade ”att dra ihop sig” eller som det om förhållandena
i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet berättas att ”efter det att hornen tagits bort
blev ryggen blodig som först sköljdes med ljumt vatten och till slut med svalt eller kallt
vatten för att såren skulle dra ihop sig och sluta blöda”. 1 (Se bild nr 21.)
Om proceduren som helhet med att efter koppningen skölja och tvätta kroppen berättas
det redan i slutet av 1910-talet t.ex. att ”efter koppandet tvättas kroppen ren från blod
med ljumt vatten och är sedan klar, i koppningssåren sätter man inte salvor” 2 eller som det
också ett par årtionden senare konstateras att ”hornen bort och sedan tvättar man med
tvål och vatten” 3 eller vidare som det i uppteckningarna av långt senare datum även sägs
att ”då koppningen var över tvättade man såren med vatten och tvål, tvål på och så var det
klart och patienten var klar att lämna bastun” 4 eller att ”då det inte mera kom blod tvättade
hon rent med tvål och där med jämnt”. 5
Beträffande användningen av tvål som i en eller annan form omtalas i en mycket stor
del av uppteckningarna i samband med avslutningen av själva koppandet, bör det påpekas
att tvålen har utnyttjats på två olika sätt. Dels har man, så som ovan omtalats, använt tvål
tillsammans med varmt eller ljumt vatten för att tvätta bort bloden ur såren efter koppningen
och dels har tvålen utnyttjats som ett slags salva, ett medel med vilket de rentvättade
koppningssåren till sist smordes in genom att man strök eller gned tvål på dem.
Vasatvål eller rysstvål kallades den tvål som man har utnyttjat såväl till att tvätta
kroppen med som till att gnida in eller smörja såren med och den har i regel utgjorts av
helt vanlig, för det mesta fabrikstillverkad byktvål som dels kallades för gul eller brun tvål
och dels enligt tillverkningsorten för ”vasatvål”, men som även har kallats för ”rysstvål”.
Det var en tvålsort som förr har kunnat inhandlas på de flesta orter runt om i landet. Ofta
så nämns det t.o.m. att det just var köpt tvål som utnyttjades. Men den gula byktvålen
kunde också vara mörkare gul, ja rentav som det nämndes, brun. Det berättas att ”den var
till färgen brun och den kallades i mina hemtrakter i Räisälä helt enkelt bara för rysstvål” 6
eller som en kopperska i Österbotten säger att ”riktig vasatvål som vi kallade, förr kallade
den till rysstvålen”. 7
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 313, s. 22. Pihtipudas. 1972.
2 MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana lkm.
3 SKS KRA. Tienari, Matti. 702, 1939. Kuusamo.
4 MV:AK. Jussila, Lyyli, s. II. 1971. Lammi.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 273, s. 16. Nurmes. 1972.
6 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 344. 1977–78. Räisälä.
7 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 35. 1976. Esse.
231