Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

utgjort det vanligaste råämnet till kopphornshinnor, även om det visat sig att svinblåsan
inte alltid har varit så hållbar, eftersom den ansågs vara skör. 1
Man kan med fog påstå att kopphornen var hemgjorda i ordets strängaste bemärkelse.
För kopperskan var tvungen att själv först samla ihop de råämnen som behövdes. Därefter
kunde hon genom en omsorgsfull bearbetning av de olika råämnena framställa funktionsdugliga
kopphorn.
Insamlingen av råämnen gjorde kopperskan vanligtvis i samband med den i gårdarna
på landsbygden i regel om hösten återkommande slaktningen. Det var i dessa tider som
hon sågs springa omkring i gårdarna och samla ihop såväl avkapade horn som urtagna
urinblåsor från den slaktade boskapen. Eller som det i en uppteckning konstateras att ”i
många gårdar så tog gubbarna i samband med slaktningen om höstarna tillvara de till
kopphorn lämpade helst ungtjurs- eller kvighornen”. 2 Vanligtvis så nöjde sig kopperskan
inte bara med några enstaka avkapade horn, eftersom hon var tvungen att vid koppningen
samtidigt använda upp till flera tiotals kopphorn så därför måste hon samla in så mycket
hornämne det bara gick att få. Tillvaratagandet av råämnen till kopphorn i samband med
slaktningen gällde även urinblåsorna som ju kopperskan också hade användning av. Speciellt
var det i samband med grisslakten som man tog tillvara svinblåsorna eller som det
i uppteckningarna heter att ”om hösten då svinet slaktades togs svinblåsan tillvara” 3 eller
att ”om hösten i samband med svinslakten har svinets urinblåsa tagits tillvara” 4 samt att
”kopperskorna gick sedan och bad om att få svinblåsor.” 5 Och behovet av urinblåsor till
framställning av kopphornshinnor var inte litet det heller eftersom kopphornshinnorna
hade en benägenhet att gå sönder i samband med användningen och man var då tvungen
att ha nytt material att byta med.
Ett annat sätt för kopperskan att få tag i råämnen till såväl kopphorn som kopphornshinnor
har varit att skaffa dem direkt från ett slakteri. Hon hade kommit överens med
något slakteri om att man där skall ta tillvara såväl horn som blåsor från djuren i samband
med slaktningen. Om detta berättas det bl.a. att kopperskan måste själv hämta materialet
till hinnorna från slakteriet 6 eller att ”från slakteriet hämtades kohorn” 7 samt som en kopperska
uttrycker sig ”av en slaktare fick jag hornen samt om pissblåsorna, om han inte
hade så fick jag ju då han slaktade ... han skall spara åt mig”. 8 Men oberoende av på vilket
sätt kopperskan hade skaffat sig råämnena till kopphornen så gällde det för henne att
börja bearbeta dem så länge de ännu var någorlunda färska.
Kopphornsämnen av olika storlek som kopperskan hade skaffat sig bestod till att
börja med av en samling s.a.s. färska avkapade horn som det gällde att göra kopphorn av.
1 SKS KRA. Oulasmaa, Siiri. E 241:92. 1959. Suistamo.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 313, s. 26. Pihtipudas. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 279, s. 25. Räisälä. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 60, s. 26. Kangasniemi. 1972.
5 SKNA 404:1, A:55. 1960. Kiviniemi, Eero. Kankaanpää.
6 SKNA 1018:2, A:10. 1961. Tuomi, Tuomo. Kaustby.
7 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 345. 1977–78. Räisälä.
8 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 29–31. 1976. Esse.
83