Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

var i kroppen denna onda blod uppträdde samt det sätt på vilket den ansågs vara sjukdomsförorsakare.
När det gäller att redogöra för bloden och dess egenskaper i samband med koppningen,
bör man komma ihåg, att det åtminstone enligt de uppfattningar som framkommer i det
arkivaliska materialet, i motsats till avtappningen ur en åder genom åderlåtning, har varit
fråga om att man vid koppningen avtappat sådan blod som man kallade för ”ytblod” som
ingår i de mycket fina blodkärl som finns i den s.k. läderhuden direkt under överhuden på
kroppen. 1
Beträffande den onda bloden i egenskap av sjukdomsförorsakare, så har man förutom
alla de olika ovan omtalade egenskaperna som tillfogats bloden också använt benämningar
och uttryck, med vilka man i stort sett har avsett samma sak, d.v.s. att bloden i egenskap
av sjukdomsförorsakare har ansetts vara ond, en benämning som i en eller annan form
ingår i så gott som varenda uppteckning som beskriver koppning.
Men innan vi ser på den onda bloden i det arkivaliska materialet bör det dock konstateras
att man i fråga om de flesta, till de i folkliga sammanhang använda orden och begreppen
vilka hänför sig till bloden som sjukdomsförorsakare påträffar mer eller mindre tydliga
motsvarigheter, såväl i anvisningarna beträffande avtappandet av blod i terapeutiskt
syfte i de gamla läkarböckerna, som i de för folket avsedda husläkarböckerna.
I de allra äldsta i Norden utgivna läkarböckerna talas det om bloden som sjukdomsförorsakare
dels som ett slags ond materia och dels som blod som kan dras från ett ställe till
ett annat. I sin 1577 utgivna läkarbok säger Henrik Smid att ”mand kan drage Blodet fra en
sted oc til en anden”. 2 Och det samma konstaterar även Benedictus Olai som i sin läkarbok
säger t.ex. att /Koppan kan uthdraga ond materia/ ... samt /at blodhen kan dragas ifrå thet
ena rum til the andre uthi menniskionnes krop och lemmar/. 3 Och i mitten av 1600-talet
konstateras det vidare att det är ”Thet onda Blodet som Siukdomar förorsaka”. 4
Medan Haartman i sin 1759 utgivna läkarbok endast talar om ”mycken blod” i samband
med åderlåtning 5 liksom det även i Nordblads 1827 utgivna Sundhets Lärobok som
får anses som en husläkarbok talas om ”elakt blod” i samband med åderlåtning 6 och som
i den av Keckman till finska gjorda översättningen har översatts just med uttrycket paha
veri och som även Lönnrot använder i sin 1839 utgivna för folket avsedda husläkarbok,
Suomalaisen Talonpojan Kotilääkäri. 7 Men i sitt Finsk-Svenskt lexikon från 1880 talar
Lönnrot om särkynyt veri (= förskämd blod). 8 Det allmännast använda uttrycket har alltså
varit ond blod, på finska paha veri. Men det har även förekommit andra benämningar
hänvisande till blodens olika egenskaper i detta sammanhang och vilka under tidernas
lopp har varierat.
1 Wrete 1960, s. 52.
2 Smid (1577) 1976, s. 35.
3 Olai 1578, s. CLXXXII.
4 SAOB 4 1916, blod, sp. B 3315.
5 Haartman 1759 s. 149.
6 Nordblad 1827 s. 52.
7 Lönnrot 1839 s. 91.
8 Lönnrot II 1880, s. 632.
65