Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

där mycket vass var den och inte var dess bett heller brett och hon hackade med den där
yxan” 1 samt slutligen att ”de hade en liten tingest koppar yxan som de slog tätt med små
blod viten”. 2
Det andra slaget av redskap som kopperskan nästan lika ofta som koppyxan har utnyttjat
till att hacka med har varit rakkniven. I regel har det varit fråga om gammalt uttjänt
exemplar som hon för det mesta hade fått överta antingen då av sin far eller sin man som
hade kasserat rakkniven då den hade blivit så pass ovass att det inte längre gick att raka
sig med den eller som en kopperska säger att ”far sade sedan om sin rakkniv att den får du
hålla som en koppningskniv”. 3 Men eftersom hon bara utnyttjade den allra yttersta spetsen,
ett hörn i ändan av själva bladet på rakkniven, spelade det icke någon roll om eggen
på bladet icke var så vasst.
Men om kopperskan varken har haft tillgång till en hemsmidad koppyxa eller en gammal
rakkniv har hon då har fått lov att ty sig till en slid- eller en täljkniv vars yttersta spets
hade brutits av och det hörn som blev kvar hade sedan vässats så att det var så vasst att
det gick att hacka med. Det berättas om kopperskan t.ex. att ”hon hackade med en sådan
där liten riktigt vass kniv sådana där små hål i människans hud” 4 eller att ”med sin kniv
hackade hon hål i huden på den som koppades” 5 samt vidare om redskapet att ”kniven var
av en sådan modell att den var liksom avbruten, och det avbrutna hörnet var vasst liksom
en ormtunga, att den med ett litet hugg, nästan av sin egen tyngd gjorde ett litet hål”. 6 I de
fall att kopperskan då använde en slid- eller en täljkniv var det också här fråga om ett sekundärt
utnyttjande av det ursprungliga redskapet. Och en kniv med skaft lämpade sig väl
för detta ändamål eftersom den hade ett handtag som man kunde hålla i då man hackade.
Men ifall en kopperska inte har haft tillgång till något av de ovannämnda redskapen att
hacka upp sår med har hon varit tvungen att ta ett enkelt gammaldags rakblad, och därvidlag
utnyttja ett av hörnen på rakbladet till att hacka med. Om användningen av rakblad
som hackningsredskap berättas det t.ex. att ”en del kopperskor hade bara ett rakapparatsblad
med vilket de skar upp de här såren ...” 7 eller att ”sedan tog hon bort hornet och ett
sådant där liksom rakapparats blad, med vilket hon hackade små sår ...” 8 samt som det sägs
att ”rakbetten det går nog bara och de biter kanske bättre än yxan”. 9 Även om också rakbladen
utnyttjades sekundärt till att hacka upp sår med torde de ha fungerat väl eftersom ju
rakbladshörnen var mycket vassa och lämnade vid upphackningen mycket små tunna sår
efter sig.
Beträffande de olika slagen av blodristande redskap som har använts hos oss bör det till
slut konstateras, att en del kopperskor på senare tider och kanske närmast då de vilka var
verksamma i de allmänna basturna i städerna, har begagnat fabrikstillverkade koppsnäp-
1 SKNA 582:4, B:55. 1960. Virtaranta, Pertti & Lehtimäki, Pekka. Somero.
2 MV:AK. Ahlbäck, K.-J., s. 2. 1971. Korsholm.
3 SKNA 1197:1, A:45. 1961. Vesisenaho, Kaisa. Saarijärvi.
4 SKNA 949:1, A:05. 1961. Flinkman, Terttu. Kumo.
5 MV:AK. Latomaa, M., s. 1. 1970. Paavola.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 182, s. 7–8. Siikajoki-älvdalen.1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 320, s. 109. Åbo & Tövsala. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 188, s. 10. Sääksmäki. 1972.
9 EI 1977:1. Strandberg, H., s. 20. 1977. Korsnäs.
210