Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Följande fas inom bearbetningen var att man kapade av toppen eller spetsen på hornet
alldeles just under det ställe där den allra yttersta spetsen var hopvuxen. Genom att kapa
hornspetsen åstadkom man ett litet hål i toppen av hornet som vanligen inte var större
än omkr. ½ cm i diameter, men som var alldeles lagom och som det heter att ”toppen
sågas så mycket att hornets ihålighet, ett hål syns, att hålets genomskärning är omkr. ½
cm” 1 eller att ”sedan kapas det där hornet från den finare ändan så långt att det blir kvar
ett hål i den ihålighet som kommer från basen ... att det blir ett litet hål som är stort som
en blyertspenna”. 2 Den funktion som hålet i toppen av hornet hade var att det utgjorde en
väsentlig del av den ventilmekanism med vilken den sugande, dragande effekten i hornet
åstadkoms.
Men ännu var kopphornsämnet inte riktigt färdigt. Det saknades fortfarande en liten
detalj, den lilla skåran eller räfflan som löper runt hornet i spetsen litet nedanför, omkr.
½ cm under den avkapade toppen och om vilken det bl.a. berättas att ”och i det hade man
gjort en skåra runt hornet” 3 eller att ”i hornens sugända på omkr. ½ cm:s avstånd från övre
kanten finns en fåra i vilken sedan blåsan fästs”. 4 Skårans uppgift i toppen av hornet var
att fungera som ett fäste för den tråd som man band runt omkring och med vilken kopphornshinnan
fästades vid hornspetsen. För utan en dylik skåra skulle inte den fastsatta
hinnan hållas på plats i toppen av det avsmalnande hornet. I och med att man hade gjort
en skåra runt toppen av hornet var bearbetningen av själva hornämnet avslutat. Hornämnet
bestod nu av ett tunt smäckert och jämnt ”skal” som var delvis genomskinligt.
Men det som ännu saknades, för att man skall ha ett fungerande kopphorn är det som
kan kallas för en kopphornsventil, den s.k. hinnan, hinnu och som framställdes av de ovan
i samband med insamlingen omtalade urinblåsorna.
Urinblåsor har alltså varit det råämne som man vanligen utnyttjade till framställningen
av kopphornshinnor. I en del fall var dessa tagna från nötboskap, men för det
mesta tycks dock hinnorna ha tillverkats av svinblåsor. 5 Men i en del trakter av vårt land,
närmast i norr, har man även utnyttjat andra råämnen, fågelmagar och tunn renhud.
Förutom det att blåsorna, och kanske speciellt då svinblåsorna var förhållandevis lätta
att på den tiden komma över, och i samband med slaktningen sannolikt har betraktats
som en mer eller mindre obrukbar avfallsprodukt, kan man dock fråga sig vad det var
som gjorde urinblåsan speciellt lämpad som råämne till kopphornshinna. Om det ansågs
vara arbetsamt att göra kopphorn av de råa hornämnena, kan man nog säga att det var
1 MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana lkm.
2 SKSÄ 9:26. 1963. Raivio, Vuokko. Lappajärvi.
3 MV:AK. Ylimäki, Seidi, s. 1. 1957. Töysä.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 24. Libelits. 1972.
5 Om svinblåsans lämplighet som råämne i den veterinära litteraturen, Die Harnblase ist sehr gross und reicht
weit in die Bauchhöle. Ellenberger-Baum 1943, s. 521 & avbildning 937 på s. 520 & avbildning 993 E på s. 552.
86