Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

gott att ”koppningen utfördes vanligen i kundens bastu” 1 samt att ”på orten har det funnits
några kopperskor som har utfört hembesök” 2 eller att ”kopperskorna besökte patienterna
hemma och åtgärderna utfördes i bastun”. 3
Det att man då för det mesta har låtit sig koppas i sin egen bastu kan helt enkelt ha berott
på praktiska orsaker som hade med eldandet av bastun att göra men sannolikt också
på att det ansågs att ”det var förmånligare att transportera kopperskan med sin hornpåse
än en stor hord av käringar till kopperskan”. 4
I fråga om koppningen i patientens bastu bör man slutligen även komma ihåg att det
förr ofta nog har förekommit att någon kringvandrande kopperska då helt spontant har
dykt upp på en gård och erbjudit sina tjänster, vilket givetvis då ledde till att det var just
den gårdens bastu som eldades och i vilken även granngårdarnas folk då samlades för att
låta sig koppas. Men i samband med utnyttjandet av patientens bastu har det ofta också
förekommit att man på förhand hade avtalat med kopperskan om att en bestämd dag elda
koppningsbastun och bett henne komma till gårds just den dagen eller dagen förut. Varvid
”det vanligaste bruket var sådant att kopperskan kallades hem för att koppa eftersom
alla kopperskor inte hade en bastu ... och den som här i trakten önskade koppning gick
till kopperskan eller kallade på henne meddelst ett brev eller genom förmedling av någon
annan”. 5 Och ryktet om till vilken gård kopperskan skulle komma, eller eventuellt redan
hade anlänt spred sig inom byn. Vid behov kunde man också utnyttja småpojkar som
budbärare och om vilka det t.ex. berättades att ”småpojkarna skickades för att meddela att
nu kommer kopperskan till gården att till bastun nu bara, att nu är bastun varm ...” 6
Kopperskans bastu använd till att koppa i var den andra företeelsen i fråga om koppningsbastun,
till vilken man då begav sig till för att få sig koppad. De uppgifter om att
kopperskan har eldat sin egen bastu och som föreligger från olika delar av landet är alla
av yngre datum och mycket färre än uppgifterna om att koppningen utfördes i patientens
bastu. Närmast har det varit den fast bosatta bykopperskan som har haft tillgång till en
egen bastu som hon kunde elda och ta emot patienter i och som man har anlitat. Men det
bör också konstateras angående de kopperskor som koppade i sina egna bastur att de vid
behov också kunde bege sig till patientens bastu för att koppa, men att de gärna nog eldade
sin egen bastu och utnyttjade den som koppningsbastu. 7 Då kopperskan eldade sin egen
bastu för att användas som koppningsbastu hade man i regel avtalat om att det inte bara
var för en eller två som hon gjorde det utan man kom då överens om att ett flertal skulle
samlas för att låta sig koppas i kopperskans bastu vid en bestämd tidpunkt som det t.ex.
sägs att ”de som behövde vård bad kopperskan komma hem till sig eller kom om överens
om vård om att låta sig koppas i kopperskans hem varvid det kunde också vara flere som
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 15, s. 2. Valkeakoski. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 340, s. 2. Anttola. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 283, s. 10. Kuhmois. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 366, s. 11. Lappi Å. & B. l. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 243, s. 8, 12. Hirvensalmi. 1972.
6 SKNA 718:1, B:15. 1961. Kallio, Taina & Holmberg, Pirkko. Kjulo.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 294, s. 4. Ruokolax & Puumala. 1972. TYKL/frågebl./46: meddelare nr 368, s.
13. Viborg.1972.
118