Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Inom den folkmedicinska litteraturen, har varken åderlåtning eller koppningen uppmärksammats
på ett sådant sätt som kan anses vara befogat med tanke på metodernas
flitiga användning. I det av Oskar von Hovorka och Adolf Kronfeld i början av 1900-talet
utgivna standardverket Vergleichende Volksmedizin ingår det endast ett kort avsnitt om
koppning. 1 Och inom den nordiska folkmedicinen finner vi t.ex i I. Reichborn-Kjenneruds
Vår gamle trolldomsmedisin från 1944 koppningen omtalad mycket kortfattat i ett avsnitt
rubricerat Årelatning, koppning og iglesettning. 2 Samma sak gäller även Carl-Herman
Tillhagens verk Folklig läkekonst vars första upplaga utkom 1958, i vilket koppningen
behandlas i korthet på ett fåtal sidor. 3
Inom den folkmedicinska litteraturen från vårt land finner vi likaså att koppningen och
de övriga blodtappningsmetoderna är synnerligen sparsamt omtalade. Det är närmast
inom den äldre etnologiska litteraturen som man finner en del kortare omnämnanden av
såväl åderlåtning som koppning. 4 Det är denna brist som den här avhandlingen förhoppningsvis
nu kommer att avhjälpa.
Föreliggande folkmedicinska avhandling strävar till, med beaktandet av vårdmetodens
historia att grundligt utreda en enda vårdmetod, koppningen i den form man i vårt land
närmast på landsbygden, men även i städer och tätorter har utnyttjat den i försöken att
bota sjukdomar, krämpor eller åkommor och så som detta framkommer i det arkivaliska
materialet begränsat till en tidsperiod från slutet av 1800-talet fram till 1950–60-talen och
som i huvudsak har överförts genom muntliga medel bland de folkliga klasserna. 5 I samband
med utarbetandet av avhandlingen har jag använt mig av en metod, som inneburit
att jag har utnyttjat ett mycket stort antal uppteckningar över en och samma sak. Dessa har
sedan utvärderats och kombinerats och av vilka jag har skapat ett dokumenterat mönster
över hur koppningen som vårdmetod har utförts under den ovan nämnda tidsperioden.
Det har varit frågan om att på basis av det stora antalet uppgifter beskriva en, som jag ser
det, normal form av vårdmetodens utförande, men också att beskriva mot vilka sjukdomar,
krämpor eller åkommor vårdmetoden har använts och vilka effekterna har varit.
Men arbetet är också ett slags kulturhistorisk studie, som ligger inom ramen för ett av
etnologins särdrag, det att utnyttja historiska metoder. 6 I detta fall då medicinens historia
och härvidlag utnyttja historiska uppgifter om gamla koppningsredskap och -anvisningar
och med hjälp av de här uppgifterna utreda vilka spår dessa har satt i det koppningsbruk
som utövats i vårt land.
En annan av orsakerna till att befatta sig med koppningen som en vårdmetod är också
den att det har varit fråga om en mycket gammal vårdmetod som med uppgifter om en
utövare, Jöns Kopperen från Österbotten finns omtalad redan 1491 7 och som har levat
kvar och i viss mån använts åtminstone på landsbygden bland befolkningen i vårt land,
1 von Hovorka & Kronfeld II 1909, s. 383–388.
2 Reichborn-Kjennerud IV 1944, s. 109–112.
3 Tillhagen (1958), 1977, s. 75, 80–81, 83, 228 & 265.
4 Se t.ex. Sirelius 1921, s. 573–576 & Forsblom 1927, s. 134–136.
5 Loux 1994, s. 661.
6 Lehtonen 1985, s. 42.
7 Hausen 1928,s. 322.
15