Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Att med hjälp av massage underlätta avtappandet av bloden ur kroppen är något som
på ett tydligt sätt visar på hela den tankegång som ligger bakom koppningen och dess
egentliga ändamål – att avlägsna ond blod ur kroppen. Och att använda massage, var ett
sätt på vilket man ansåg att blodtappningen underlättades.
5.2.4 Koppningsredskapen ställdes i ordning
En del av de förberedelser som hörde till kopperskan inför själva koppningen har varit att
lägga kopphornen i blöt. Och detta med blötläggningen av kopphornen har varit en fas
inom kopperskans arbete som har varit så pass kännetecknande att den i själva verket har
skapat det i detta sammanhang använda uttrycket ”elda bastun och lägg hornen i blöt”.
Det som man härvidlag dock kan undra över är vad det var för mening med att blötlägga
kopphornen som ju i själva verket bestod av ett hårt hornskal.
För det första bör man komma ihåg att man i regel använde kopphorn vilka bestod
av tunna fint slipade hornskal och som ju brukade skramla i hornpåsen i vilken de efter
föregående användning hade placerats för att förvaras tills de följande gång behövdes. I
ändan på varje kopphorn fanns det en ventilanordning som bestod av en tunn hinna som
efter föregående användning hade torkat och blivit styv som papper. Och för att hinnan
nu skulle fungera ordentligt igen måste den mjukas upp. Det bör dock påpekas att det faktiskt
var frågan om rentvättade kopphorn som man blötlade, eftersom man ju efter varje
användning tvättade bort bloden ur dem.
Bruket med att man lade hornen i blöt i varmt eller rentav i hett vatten har varit i bruk
sedan länge tillbaka i så gott som alla delar av vårt land och det omtalas redan i början av
1900-talet eller som det heter att ”och ur en varmvattensstäva tog hon hornen”. 1 Men även i
uppteckningar av något senare datum heter det att ”kopperskan lade hornen för att blötas
i varmt vatten” 2 eller att ”hornen måste blötas” 3 samt att ”hornen lades i varmt vatten för
att blötas”. 4
I uppteckningar av senare datum talas det allmänt om att man blötlade hornen i hett
eller i mycket hett vatten ja rentav i brännhett vatten. I en redogörelse över förhållandena
på 1920- och 1930-talen heter det t.ex. att ”kopperskan lade hornen i hett vatten
att blötläggas” 5 eller som det i ett annat i det närmaste samtida belägg heter att ”under
den tiden var hornen i blöt i hett vatten” 6 samt att ”före koppningen håller man hornen i
kokande vatten så att de säkert är rena” 7 eller att ”då hornen hade tvättats och blötlagts i
brännhett vatten”. 8 Det nämns t.o.m. att ”hornen lades i blöt i ett rent tvättfat i vilket det
fanns vatten och illodin”. 9
1 SKS KRA. Tyyskä, Juho. 1941. 1907. Askola.
2 SKS KRA. Mannonen, Ulla. 1016. 1936. Koivisto.
3 SKS KRA. Ekman, E.J. 2382. 1939. Sysmä.
4 SKS KRA. Lumatjärvi, Eeva. 95. 1953. Parikkala.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 332, s. 43. Heinjoki.1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 199, s. 15. Kexholm. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 143, s. 10. Terijoki & Nykyrka Vi. l. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 104, s. 3. Pielavesi. 1972.
9 SKS KRA. Karjalainen, Helvi. Kansanlääkintä 4, s. 3. 1977–78. Pieksämäki.
162