Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Andreas Sparman utgav på svenska 1642 sin ”Sundhetzens Spegel” i vilken det ingår
delvis på vers avfattade regler för såväl koppning som åderlåtning men även för användningen
av blodiglar. Speciellt i fråga om utnyttjandet av koppningen konstateras det att
man inte endast kan dra ut den tunna bloden mellan huden och hullet, utan även blod
från det inre samt från ådrorna och sedan ut med hjälp av koppen. Detta utan att försvaga
krafterna, varför detta lämpar sig för dem som inte kunna låta sig åderslås. Vidare
ingår det i dessa regler uppgifter om användningen av torrkoppning eller Ventoser, som
han kallar dem, och som är till nytta vid att uppehålla eller avvärja flussen, för att stilla
näsblod, samt mot väderspänningar och uppkastningar liksom även mot livmoderns rörelser.
1
Samtidigt kan man lägga märke till att det mesta i dessa anvisningar och regler är bekant
från äldre dylika anvisningar. Det bör dock konstateras att även om Sparmans anvisningar
som är avfattade 1642, alltså efter det att Harvey 1628 hade publicerat sin upptäckt
av kretsloppet för bloden hos människan, så kan man nog säga, att detta knappast påverkat
innehållet i anvisningarna, i vilka det fortfarande talas bl.a. om blodrika personer som
bör minska bloden genom koppning.
4.2.2 Inhemska läke- eller läkarböcker
Johan Joh:son Haartman, verksam i Finland har också han, ett hundratal år efter det att
Sparman i sin Sundhetzens Spegel 1642 hade gett koppningsanvisningar, upptagit dylika
anvisningar i sin ”Tydelig Underrättelse om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande
... ” som var tryckt i Stockholm och Åbo 1759. 2 Läkeboken var avsedd för folket, men
den riktade sig till det läskunniga prästerskapet som för allmänheten skulle upplysa om
sjukdom och hälsa ur läkeboken, som hade ett innehåll upplagt i alfabetisk ordning.
I det korta avsnittet kallat KÅPPNING, Sangvinis detractio per Cucurbitulas, Kuppaaminen
säger Haartman följande. Koppning är bra när man inte kan åderlåta, vid flussar och
värkpassioner liksom även när för mycken blod har dragit sig till vissa kroppsdelar liksom
även vid utslag förorsakade av skarpa vätskor varvid koppningen kan jämställas med
åderlåtningen. Utan nytta är inte koppningen heller på skuldrorna etc. vid hemorrojder
liksom även då giktmaterien besvärar med benägenhet för skörbjuggsutslag. Medan
koppning däremot inte hade avsedd inverkan vid värkpassioner som fontaneller och setacea
[= hank] då koppning, så som Haartman konstaterar till slut kan vara till skada för
patienten. 3
Några år senare, 1765 utgav han en helt omarbetad andra upplaga i vilken avsnittet om
koppning har slagits ihop med avsnittet om åderlåtning, men koppning rekommenderades
dock i samband med ett flertal olika sjukdomar och krämpor. I slutet av avsnittet om åderlåtning
konstaterar han igen om koppningen bl.a. att om hullet är löst eller uppblåst och
kroppen är flussig av för mycken blod och värkpassioner vilka förorsakar blodstockningar
1 Sparman 1642, s. 314–315.
2 Haartman 1759, titelbladet.
3 Haartman 1759, s. 148–149.
142