Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Att det redan i slutet av 1800-talet i olika delar av vårt land har varit fråga om att den
som skulle bli koppad själv bestämde kopphornsantalet framgår bl.a. av en uppteckning
från slutet av 1910-talet i vilken det helt kort sägs att ”man drar fast horn så många som
den som blir koppad önskar” 1 eller som det i en annan samtida uppteckning heter att ”då
fötterna är sjuka så sätter man på vaderna så många som de kräver, så många sätter den
där kopperskan” 2 eller något senare att ”så var hon redo att dra fast på var och en så många
horn som den som blev koppad önskade”. 3
Men uppfattningarna om att det var den som blev koppad som själv har bestämt kopphornsantalet
tycks ha levat kvar på olika håll i vårt land. För också av långt senare gjorda
uppteckningar framgår det att ”patienten fick själv bestämma på vilket ställe hornen
placeras och huru många” 4 eller att ”den som blev koppad fick vanligen bestämma huru
många horn som per gång skulle dras fast”. 5
Kopperskan bestämde nog också själv, så som redan nämnts, det antal horn som
hon ansåg det vara lämpligt att koppa med. Och detta då i regel enligt de sjukdomar eller
krämpor som skulle botas och de delar av kroppen där hornen vid respektive fall drogs
fast.
För av det ännu mera knapphändiga material som härvidlag föreligger så framgår det
att man, innan man blev koppad i samband med de olika förberedelserna har talat om
för kopperskan vad man ville bli koppad emot. Kopperskan har då vanligtvis övervägt,
inte enbart var på kroppen hon ansåg det vara lämpligt att koppa, utan också hur många
horn hon på basis av respektive sjukdom eller krämpa ansåg det vara lämpligt att dra fast.
Men även kroppskonstitutionen och det allmänna hälsotillståndet hos den som sökte bot,
något vi senare återkommer till, har hjälpt kopperskan i valet av antalet horn.
Om valet av antalet kopphorn berättas det redan i de äldsta uppteckningarna på olika
håll i landet liksom även senare t.ex. att ”om man skadade sig så att det kom död blod
under huden så genast uppsökte man en kopperska som bestämde hur många horn enligt
det skadade stället” 6 eller som det på 1930-talet heter att ”i enlighet med hur kopperskan
bedömde sjukdomen placerades horn för att dra”. 7 Långt senare sägs det vidare att
”hon placerade horn på ett bestämt ställe så många hon ansåg vara nödvändigt” 8 och att
”nu bedömde kopperskan hur många horn det behövdes för att bota ifrågavarande värk
samt att vid varje gång använde man alltid så många horn som kopperskan ansåg vara
nödvändigt” 9 samt slutligen att ”patienten berättade under tiden för kopperskan om sin
krämpa och var den var, kopperskan planerade redan då färdigt antalet horn och ställena
i enlighet med krämpan”. 10
1 MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana lkm.
2 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20633. 1932, uppt. 1917. Piippola.
3 SKS KRA. Österberg, Maria. 276 o. 1920. Lojo.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 29, s. 5. Kides. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 151, s. 37. Limingo & Temmes. 1972.
6 SKS KRA. Andberg, Pentti. 22. 1932, uppt. 1915–1925. Vichtis.
7 SKS KRA. Kukkonen, Abel. PK 43:7846. 1938. Kuopio.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 159, s. 2. Säminge. 1972.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 185, s. 14 & 17. Hirvensalmi. 1972.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 257, s. 20. Ylöjärvi. 1972.
194