Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

som hade tömts ur hornen direkt på golvet, flöt omkring där i form av levrade illaluktande
blodklumpar tillsammans med sköljvattnet. Om förhållandena kring sekelskiftet
1800–1900 berättas det t.ex. att ”sedan slant hornen bort och bloden flöt ut på golvet och
rann bort” 1 eller som det i början av 1900-talet heter att ”bloden ur dem kastades antingen
på bastugolvet om det var glest eller i ett speciellt kärl om golvet i bastun var tätt” 2 eller
om förhållandena något senare att ”ibland var det över tio horn samtidigt, då svallade det
av blod på bastugolvet” 3 eller ännu senare att ”bloden rann ut på bänken och på golvet
fanns det levrade blodklumpar, det såg obehagligt ut” 4 eller vidare ännu senare ”att då
koppningshornet fyllts hällde man bloden på bastugolvet och hornet drogs fast på plats
igen, bloden tömdes alltid på samma plats i närheten av det ställe där vattnet rann ut” 5 eller
slutligen att ”när hornet fylldes med svart levrad blod, lossnade det sålunda av sig självt
varvid bloden flöt ut på bänken, blodens flödande var ytterst obehagligt, men man måste
tåla det även om nästippen var vit”. 6
Bloden har även samlats upp trots att man för det mesta har låtit bloden rinna ut
och ner på bastugolvet, för det har nog förekommit att man försökt, att i ett för ändamålet
reserverat kärl, samla upp den avtappade bloden, även om detta inte tycks ha varit lika
vanligt som att låta bloden rinna fritt. För även om man redan kring sekelskiftet 1800–
1900 hade kastat ut bloden på golvet, så har man också på den tiden, som det heter ”samlat
bloden i ett speciellt kärl om det var ett tätt golv i bastun” 7 eller som det om förhållandena
under seklets första årtionden berättas att ”kopperskan lösgjorde hornen och bloden föll
i en vattenstäva som fanns undertill” 8 eller att ”kopperskan sög alltid fast hornet och att
emellanåt hällde hon levrad blod ur hornet i ett kärl” 9 eller att ”sedan sög man med munnen
blod i hornet och hällde den i en bredvidstående stäva av trä för att kastas bort” 10
eller att ”man högg små sår ur vilka den onda bloden rann i ett kärl som tömdes bakom
knuten”. 11
Men trots att man då med hjälp av ett kärl har försökt att samla upp så mycket som
möjligt av den avtappade bloden, verkar det som om det trots allt hade runnit ut blod som
hade gjort att det när koppningen slutligen avslutades luktade illa av levrad blod i bastun,
och som gjorde att det var direkt obehagligt att efter en koppning besöka bastun, något
som ofta också påpekas i uppteckningarna.
All den blod som hade koppats bort försökte man nu så snabbt som möjligt göra sig av
med genom att först skölja bort den från bastubänken och sedan från bastugolvet via det
avlopp eller det ställe i golvet genom vilket vattnet rann ut ur bastun, men trots det så sögs
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 201, s. 2. Nakkila. 1972.
2 SKS KRA. Tyyskä, Juho. 1941. 1907. Askola.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 377, s. 6. Pielavesi. 1972.
4 MV:AK. Viero, Taina, s. 2. 1956. Ruokolax.
5 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 346. 1977–78. Räisälä.
6 SKS KRA. Aittovaara, Leo. Kansanlääkintä 1. s. 1. 1977–78. Uleåborg.
7 SKS KRA. Tyyskä, Juho. 1941. 1907. Askola.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 323, s. 3. Sääksmäki. 1972.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 293, s. 26. Muuruvesi. 1972.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 318, s. 14. Kullaa. 1972.
11 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 386, s. 5. Sammatti. 1972.
235