Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

mal kvinna som tar ett åderlåtningsjärn för hästar, eller en skarp knivsudd för att göra
några ristningar i den med vatten uppvärmda upphöjda huden. Därefter tar hon ett litet
kopphorn, uppvärmt i hett vatten och placerar det över de upphackade såren. Med hornet
suger hon ut blod tills det att hornet fyllts, varefter bloden kastas bort och hon fortsätter
med operationen på ett annat ställe av kroppen. 1
I den redogörelse över olika botemedel använda av esterna på Ösel, som läkaren J.W.L.
von Luce publicerade 1829 under rubriken Heilmittel der Ehsten auf der Insel Oesel finner
vi koppningen beskriven som en av esterna omtyckt vårdmetod.
Koppningen utförs för det mesta av en kvinna, som i de flesta fall saknar en koppsnäppare,
varvid hon använder sig av ett om ett åderjärn påminnande koppjärn, med vilket
hon hackar upp i huden. Och i stället för koppglas sätter hon av horn avkapade kopphorn
på på huden, vars skarpa kanter förorsakar smärta. Enligt esternas uppfattning kunde
koppning endast utföras i en väl eldad badstuga och vårdmetoden har använts mot reumatism,
halsfluss, tandvärk samt känslolöshet etc.
Slutligen konstaterar von Luce att det i stor utsträckning bland läkarna glömts bort att
esterna använde sig av torrkoppning, speciellt mot kolik samt då man inbillade sig att naveln
hade slitit sig från sitt ställe. För att återställa detta ansågs de vid koppningen använda
hornen vara för små, varför man placerade ett ölglas eller en kruka på magen, varigenom
det icke sällan uppkom navelbrock. 2
Men det är dock icke enbart från landsbygden i Estland som det sedan slutet av 1700-talet
föreligger s.a.s äldre uppgifter om bruket av koppning. Det berättas t.ex. att det också
i den gamla hansastaden Reval med omnejd ända sedan senmedeltiden har funnits ett
flertal badstugor med badare vars uppgifter har varit att bl.a. utföra koppning. Med tiden
växte antalet badstugor och badare i staden och det uppkom en konkurrens inte enbart
badarna emellan, utan även mellan andra som utförde koppning. I slutet av 1600-talet
klagar en badare till den kungliga ståthållaren i Reval bittert över att det i badstugorna förekom
äldre kvinnor, som genom sitt oförnuftiga koppande med spikar och horn i stället
för åderjärn och koppglas föröder mången fattig människas hälsa. Detta, som det sägs, råa
slag av koppning har för icke länge sedan varit i bruk i de här förekommande folkbadstugorna.
3
I likhet med förhållandena i vårt land så har koppningen som en vårdmetod levat kvar
ännu på 1900-talet i Estland där den alltjämt har utförts i en bastu. En detaljerad redogörelse
över den sentida koppningen baserande sig på arkivaliskt material ingår i Tamara
Habichts beskrivning av den estniska bastun, rubricerad Eesti saun från 1972.
Traditionen med att använda just bastun för att koppa i, har som sagt fortsatt i Estland.
I regel var koppningsbastun en för ändamålet eldad bastu som kallades för kupusaun som
användes av äldre människor, vilka kunde samlas ett par gånger per år, om våren och om
hösten för att bli av med dålig blod och låta ersätta den av arbete plågade bloden. De som
1 Petri 1802, s. 266–267.
2 von Luce 1829, s. 119–120.
3 Dehio 1894, s. 226; Gustavson 1969, s. 104.
322