Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

och drog fast. Även om det vakuum som hade uppstått inuti kopphornet eller koppglaset
åstadkom en kraftig bula i huden omgiven av ett mörkrött märke efter kopphornskanten,
så var det inte för att åstadkomma en bula i huden, som hornet eller glaset drogs fast.
Utan det var, som man redan enligt de äldsta uppteckningarna från 1910-talet har sagt, att
samla den onda ytbloden till ett mindre, begränsat ställe för att därifrån avlägsnas.
5.5.2 Hornen plockades först bort och sedan hackades såren upp
Det första som kopperskan var tvungen att göra innan hon överhuvudtaget kunde börja
med att hacka upp några sår, var att plocka bort de fastdragna kopphornen ett i sänder.
Och därvidlag började hon med att ta det horn som hon allra först hade dragit fast på
kroppen och som alltså hade fått dra den längsta tiden, eller som det sägs om förfarandet
på 1920-, 30- och 40-talen att ”då alla horn hade dragits fast tog kopperskan bort det horn
hon först sugit fast och hackade” 1 eller att ”efter att ha dragit fast hornen började hon
koppningen från det som först hade sugits fast”. 2 I praktiken var det så att när det sista av
det antal kopphorn som hon vid det tillfället hade tänkt dra fast var fastdraget, så började
hon med att plocka bort det första för att sedan börja hacka upp sår i bulan i huden innanför
det av kopphornskanten markerade området.
Efter alla förberedelserna som avslutades med fastdragningen av kopphorn på den hela
huden för att samla den onda bloden till mycket begränsade ställen, under varje enskilt
kopphorn, kunde kopperskan äntligen vidta de första åtgärderna för att rent konkret avtappa
bloden genom att på de av de en första gång fastdragna kopphornen markerade
ställena hacka upp sår i huden.
För att kunna göra de sår i huden ur vilka ond eller förskämd blod skulle avtappas,
behövde kopperskan ett lämpligt redskap. Och de redskap som användes för att hacka
upp sår eller hål i huden, har hos oss huvudsakligen utgjorts av ett par slags olika redskap.
Antingen bestod de av en hemsmidad koppyxa eller en i andra hand utnyttjad gammal
uttjänt fabrikstillverkad rakkniv. Men om kopperskan inte har haft tillgång, varken till en
koppyxa eller till en rakkniv, så har hon nog också kunnat hacka med en gammal kniv såvida
dess yttersta spets var väl vässad så att den lätt skar in i huden. Ja t.o.m. med ett hörn
på ett rakblad från en gammaldags rakhyvel har hon i brist på annat kunnat hacka eller
rista upp sår med.
Hackade med en koppyxa gjorde kopperskan i regel med det s.a.s. mest använda slaget
av redskap, som alltså var den av någon bysmed enkom för detta ändamål tillverkade
koppyxan, och om vars utnyttjande det redan i slutet av 1910-talet sägs t.ex. att ”därefter
hackar man med yxan hål och sätter fast hornen på plats”. 3 Men också i uppteckningar av
senare datum berättas det om hackandet med en koppyxa t.ex. att ”och sedan tog hon bort
hornet och hackade med yxan på det ställe där hornet suttit fullt med sår, flera tiotal” 4 eller
som det också långt senare heter att ”hon hade en sådan där liten en mindre yxa en sådan
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 272, s. 3. Saari. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 176, s. 20. Somero. 1972.
3 MV:KTKKA 731. Mikkola, Edv., s. 183. 1917. Kalvola.
4 SKS KRA. Sirkiä, Abram. E 147. 1938. Kuolemajärvi.
209