Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

enet. På högra foten då den sidans tänder värkte. Först rengjorde Alina med vatten och
en handduk, vattnet var mycket varmt ...” 1
Men uppvärmningen av bara en bestämd kroppsdel har även förekommit i bastun. En
informant från Kauhajoki vars mor var kopperska berättar t.ex. att ”i en varm bastu masserade
man först och sedan baddades de ställen som skulle koppas med varmt vatten” 2
eller som en kopperska i Korsnäs berättar att ”och så hade de händerna i ett fat då dessa
skulle lagas”. 3
Antingen man utförde koppningen inne i stugan eller i bastun så förefaller det som om
just den partiella uppvärmningen av någon del av kroppen i samband med koppning har
varit ett bruk som enligt uppteckningarna varit utbrett närmast i mellersta Österbotten.
Att huden mjuknade ansågs vara en av orsakerna till att det var så viktigt med att
man just före koppningen skulle bada och piska sig ordentligt i den heta fuktiga bastuvärmen
eller bara badda med en uppvärmd trasa eller som det sades att ”huden blev
mjukare,” 4 eller ”skinnet mjuknar” 5 men också att ”bloden skulle flyta bättre” 6 eller att ”alla
ställen blev smultna och bloden riktigt flyter” 7 samt att ”bloden skulle stiga upp till ytan” 8
eller slutligen som det också sades ”för att få bloden i rörelse”. 9
Att man hade kommit underfund med det medicinska faktum att just den perifera
blodcirkulationen i människokroppen befrämjades av den höga fuktiga värmen i bastun 10
gjorde att man ansåg det vara nödvändigt med ett ordentligt bastubad som kanske en
av de viktigaste förutsättningarna för att kunna genomföra en lyckad koppning vilket då
innebar att bloden flöt lätt och ymnigt ur de upphackade såren.
Beträffande den ordentliga uppvärmningen av kroppen inför koppningen bör det påpekas
att man också ansåg att själva upphackandet av såren inte kändes så mycket om
huden var uppvärmd och mjuk. Det konstateras t.ex. redan på 1930-talet att ”man började
från sidorna, de måste vara heta annars kändes det”. 11 Och samma sak nämns även
i senare uppteckningar i vilka det heter att ”det tar inte så ont då bastun är het” 12 eller att
”det nämligen kändes inte då den är het” 13 samt till sist att ”man måste vara länge på laven i
hett bad eftersom man först måste få huden känslolös så att man inte kände av koppyxans
hackande ...” 14
Och det faktum att frågan om huruvida själva upphackandet av såren skulle kännas
eller göra ont har ytterst sällan berörts i det upptecknade materialet får tas som ett tecken
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 32, s. 47–48. Alajärvi. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 245, s. 97. Kauhajoki. 1972.
3 EI 1976:1. Strandberg, H., s. 15–16. 1976. Korsnäs.
4 SKS KRA. Kytökorpi, Paavo. Kansanlääkintä 5, s. 18. 1977–78. Limingo.
5 SKSÄ 359:5. 1967. Penttinen, Kirsti & Lappalainen, Jukka. Kiuruvesi.
6 MV:KTKKA 731. Mikkola, Edv., s. 184. 1917. Kalvola.
7 SKSÄ 206:16. 1963. Vento, Urpo. Euraåminne.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 372, s. 17. Hauho. 1972.
9 SKS KRA. Huttunen, J.E. Kansanlääkintä 2, s. 3. 1977–78. Kittilä.
10 Teir 1977, s. 2.
11 SKS KRA. Arponen, Aino. E 114, s. 12–13. Vuoksenranta. 1934.
12 SKNA 868:1, A:30. 1961. Paronen, Juhani. Kärkölä.
13 SKNA 831:1, A:20. 1961. Punttila, Matti. Sakkola.
14 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 182, s. 2. Siikajoki-älvdalen. 1972.
166